Barnbiblioteket Sagas pjäser för barn

Att jag kom att intressera mig för Barnbiblioteket Sagas pjäser har många förklaringar, och allt medan jag försöker skriva ner dem kommer jag på fler och fler, och inser att de varit med även mig i tidigt teaterskapande.

Den första kopplingen har att göra med att jag skrivit om Astrid Lindgrens barndom och hennes skådespeleri på Sveasalens scen i Vimmerby. Hon berättar själv om Barnbiblioteket Sagas betydelse, och hon är en av de många röster som visat på att de här små knubbiga böckerna med röda ryggar varit av stor betydelse.

Sedan intresserade jag mig för de barn som kom att spela Astrid Lindgrens egna pjäser på Vår teater i Stockholm. I samtalen med de nu rätt så gamla människorna som var med när det begav sig framkommer återigen Saga-böckerna som viktiga. Ibland tillät Elsa Olenius, som ledde verksamheten, att de togs ner från den höga hyllan och att man spelade något ur dem. Ett magiskt skimmer lägger de jag samtalat med kring böckerna, och det är ytterligare ett skäl till att jag vill se närmare på dem, läsa dem och försöka förstå vad de hade att ge till barn under den här tiden.

Ett tredje skäl är att så mycket fortfarande är sig likt. Det saknas alltid pjäser för yngre barn, vilket jag märker när jag diskuterar teaterfrågor i olika forum för amatörteaterledare. Vi behöver nya texter och fler texter och mer olika texter. Någon kort och någon lång och någon för många barn och någon för inte så många alls. När jag fick höra talas om att Svenska barnboksinstitutet hade brev sparade från lärare och andra som spelat pjäserna blev jag intresserad. Vad var det som de efterfrågade? Hur lät tongångarna då?

Med stort intresse började jag läsa brev från de som önskade nya pjäser, och från de som gärna ville att Saga tryckte den pjäs som de själva skrivit och spelat med sin klass. Kring pjäserna var kommunikationen livlig. De som önskade få råd och som ville ha fler stycken som såg ut på det ena eller andra sättet hörde av sig, liksom de som tyckte att de själva skrivit stycken som nog kunde passa för utgivning.

1917 kom den första pjäsvolymen ut, och redan samma år kom ett brev som många därefter kom att likna. Gustav Alson skriver: ”Min hustru är lärarinna och läser privat med tvenne flickor i 10-årsåldern. Ett litet teaterstycke ell. dyl. skulle uppföras, men det var omöjligt att finna ett sådant med endast två roller. På grund därav tillkomma dessa dialoger, som vid framförandet väckte allmänt erkännande. Jag har därför trott, att de väl skulle försvara sin plats i nästa volym av ’Barnteatern.’”

Många gånger får man också en liten inblick i hur populärt det var bland eleverna att spela teater, och vilka estetiska ideal som lärarna själv hade. Anna Lena Wallin, lärare i Forsnäs, skriver: ”Barnen har, ja nästan älskat den. Och så har den tanken kommit, att den lilla pjäsen kanske kunde glädja fler småttingar. Den är så enkel handlingen. Men ju enklare, ju kärare för barnen. Och då blir också deras spel, jag skulle vilja säga, glasklart vackert.” Pjäsen hon skickar heter ”Vi ska försöka!” och den trycks i Barnbiblioteket Saga nr 210, Barnteatern. Tjugonde samlingen, 1943. Wallin betonar enkelhet och genomförbarhet, och att det i sig självt har ett värde, att det enkla gör det vackert.

När jag har läst de här breven, funderat över dem och över mitt intresse för Saga, kommer jag på att jag själv har spelat julspel ur Saga-volymerna. Visst bläddrade vi i dem, när jag själv gick på ett teatergymnasium, och visst satte vi samman ett litet program med alla dessa tomtefantasier, Luciaspel och julklappsmoraliteteter, och visst hade vi rätt så roligt med dem. För att de var korta och enkla och inbjöd till lek. I Barnbiblioteket Sagas pjäser finns något som fortfarande är alldeles levande.

Vår blogg har gästats i fem inlägg av forskare verksamma inom Svenska barnboksinstitutets forskningsprojekt om Svensk Läraretidnings förlags utgivning och Barnbiblioteket Saga. Detta var det sista inlägget för denna gång.
Läs alla inlägg här