Tack och lov för mentorer!

Jag, som har fått äran att skriva här, heter Ditte Skoglund. Jag är 33 år och jobbar som lärare. Just nu jobbar jag på Fridaskolan i Helsingborg i en åk 2-3.

I det här inlägget kommer jag berätta om Lisa Fromén, Birgitta “Biggan” Vuorinen och Vålbergsskolan. De tre var tillsammans direkt avgörande för att jag skulle få en trygg, stabil och god väg in i läraryrket. Lisa och Biggan är två kloka kvinnor som alltid sätter laget före jaget, som bryr sig om elever och kollegor och som aldrig, aldrig ger upp oavsett hur svårt något kan kännas.

Jag ska inte säga att jag ville ge upp, men en del av mig kände mig som en bluff när jag stod där i mitt första, egna klassrum på Vålbergsskolan. Jag hade träffat klassen tidigare, till och med vikarierat i den någon gång. Jag visste att den bestod av otroligt charmiga och bestämda elever med olika behov och utmaningar. En vanlig klass, helt enkelt.

Under min tid som lärarstudent var Vålbergsskolan min VFU-skola och Lisa var min handledare, hon blev sedermera även min mentor. Tack och lov. Min rektor, Biggan, var, och är, såväl klok som lyhörd, så när jag på anställningsintervjun lyfte att jag ville ha en mentor var det en självklarhet för henne. Biggan hjälpte även mig och Lisa med att ta fram ett schema över när vi skulle ses och ha mentorssamtal. Det var viktigt för henne att det fanns avsatt tid, att det inte “bara” skulle rinna ut i sanden och bli som vilket annat kollegialt samtal som helst. Det var klokt. Biggan gav oss också punkter som vi kunde utgå från, men självklart hade vi friheten att samtala om det var något särskilt som tyngde mig där och då. Mentorskapet skulle utgå från mig och mina behov, men stöttningen från ledningen var alltid närvarande.

När jag stod där i klassrummet, den första dagen, snurrade frågorna i mitt huvud. Var skulle jag börja? Allt kändes så stort, så mycket… Jag minns inte vad vi sa till varandra den dagen, men jag minns att jag gick till Lisa. Vi tog, högst troligt, en kopp kaffe och satte oss ner. Jag vet att Lisa lugnade mig, hon påminde mig om alla lektioner jag haft under såväl VFU som vikarie och jag vet att hon sa att hon visste att det skulle gå bra. Att hon hade tilltro till mig. Jag vet att vi tillsammans planerade upp den där första dagen. Jag vet att jag gick hem med en känsla av lugn efter den arbetsdagen.

Vi vet att det är vanligt att nyexaminerade lärare ofta får praktikchock, att den första tiden i yrket kan upplevas som överväldigande och ibland leder det till att man byter yrke. Det är sorgligt, inte enbart för att man lagt så många år på att studera, för att man själv blir besviken utan också för att läraryrket är så enormt roligt. Det är ingen dans på rosor och jag skulle ljuga om jag skriver att det aldrig funnits stunder då även jag har tvivlat, men i grund och botten är det ett yrke som ger väldigt mycket glädje.

Som nyexaminerad lärare har du rätt till en mentor och att inte erbjudas detta är, i mina ögon, ganska dumt. En trygg start i läraryrket och en hand att hålla i när det blåser är värt allt och lite till.