24 november| Inger Carlonberg

Med taktpinnen som vapen

Sverige börjar nu öppna upp ett stängt samhälle efter pandemin.
Afghanistan börjar stänga ner ett öppet samhälle efter talibanernas maktövertag.

På vår skola gläder vi oss åt att alla elever nu kan plocka fram sina instrument för att möta publik igen.
På ANIM, (Afghanistan National Institute of Music) sörjer man att de kvinnliga eleverna fått fly för sina liv och att instrumenten är sönderslagna.

Det gör ont i hjärtat att se flygeln med avsågade ben och sönderhackade tangenter och trummor (tablas) med stora hål i sina skinn, i en av dem är ett folkligt stränginstrument dessutom nertryckt med halsen först.
Varför? Hur kan man hata musik så mycket? Varför är man så rädd för att flickor får gå i skola och lära sig spela i orkester? Går det överhuvudtaget att förstå. Ahmed Sarmast, grundade musikskolan i Kabul som 2018 fick Polarpriset för insatserna att ge flickor möjlighet till musikutbildning. Han befinner sig själv i Australien men tvingas konstatera att talibanerna river ner hans livsverk.

I ett klipp från 2017 i Davos ljuder musik med Zohra, Afghanistans första orkester med bara kvinnliga medlemmar, i högtalarna. De vackra färgstarka dräkterna och instrumenten ger prov på afghansk musik även om musikerna annars också spelar klassisk västerländsk musik. En av de unga dirigenterna, Zarifa Adiba, greppar taktpinnen med energi och drar igång musikerna i en säregen melodi. Hon utstrålar styrka, engagemang och fokus.

Det är något med henne som fascinerar mig. På nätet går det att göra lite intressanta efterforskningar. Zarifa upptäckte tidigt att musik var hennes dröm. Hennes mamma och faster uppmuntrade henne att göra det hon trodde på och hjälpte henne att smyga iväg till musiklektionerna. Övriga familjen såg med ogillande på att hon bröt mot traditionerna. Även utan talibanerna är den konservativa traditionen stark. Sedan tre år tillbaka finns Zarifa utomlands och har kunnat studera vidare. Hon visar med sitt engagemang att även kvinnor kan leda, skapa musik och vara starka föredömen.
Men man kan bara ana den sorg och smärta som finns i hennes röst när hon skriver att orkestern nog aldrig mer kommer att kunna spela i Afghanistan. ”Vi var rösten för alla de kvinnor som själva inte kan göra sig hörda, säger Zarifa om orkestern Zohra i en intervju med Thomson Reuters Foundation.

Det faller på oss i den fria världen att hjälpa till och ge röst åt de svaga som ingen hör.

Kort om skribenten:

Inger Carlonbergs vardagsarbete sker på Solna kulturskola som rektor och där hon tillsammans med alla medarbetare brinner för att barn och unga ska få möjlighet att utveckla sina estetiska språk och lära sig bild, dans, musik, teater i allsköns kombinationer. Driver firman Silver Anders förlag som gör texter och musik på beställning. 2012-2017 ordförande för Kulturskolerådet.