Anders Sundelin tipsar

Anders Sundelin, författare och journalist och lärare på Lärarstiftelsens skrivarkurs för Lärare skriver gästar vår blogg. Här kommer han att ge er sina bästa skrivtips.

För tio år sedan eller mer var jag med om att starta kursen Lärare skriver i Lärarstiftelsens regi. Den bärande idén har varit att eleverna, det vill säga lärarna, ska påbörja en text redan före kursstarten, under kursveckan utveckla den i samverkan med mig och kollegorna och sedan försöka få den publicerad. Genren kan variera: essä, debattartikel, krönika, dagbok, reportage. Det betyder att jag har läst kanske etthundrafemtio artiklar skrivna av olika slags lärare från hela landet, om skolan. Här följer mina fem vanligaste språkliga rekommendationer.

Stryk
Strindberg lär på ålderns höst ha fått frågan om vad han främst skulle vilja rekommendera en ung författare och svarat: ”Stryk! Stryk! Stryk!” Lika viktigt som att formulera en bra mening är att stryka en dålig mening. Färre ord kan bygga starkare känslor. Alla dessa småord … så, ju, just, helt, men … som underlättar samtalet kan försvåra läsningen. Adjektivet kan få krutet att sina. Adverbet tar understundom livet ur det sagda. En pricksäker detalj lyser upp ett rum, alltför många hotar att stänga dörren. En replik fångar en karaktär, alltför många begraver henne. Man ska, kort sagt, säga så lite som möjligt.
Visst gör det ont att stryka. Man har tagit reda på så mycket, varit med om så mycket, talat med så många att det vore synd och skam att inte få dela med sig av all denna kunskap. Världen vill veta, bör få veta. Mitt ärende är viktigt. Läsarens tålamod är dock begränsat. Läsaren vill också ha ett ord med i laget, åtminstone få själv tänka en tanke. Det livar upp. Därför, påpekar författaren Lydia Davis, gillar vi en rolig historia: vi får själva hitta sambandet. Läsaren är inte dum. Allt behöver inte förklaras; bäst kanske om förklaringen kan ligga inbäddad i texten, mellan raderna, så att läsaren kan upptäcka den – inte föreläggas den – själv dra slutsatsen. Show, don’t tell.
Alltså, läs varje mening, gärna högt, och ställ frågan: Behövs den här meningen? Vad händer om jag tar bort den? Finns det möjligtvis för många ord här? Och den allra sista meningen, som avslutar artikeln och jag slet så länge med, fördärvar den mer än sätter punkt? Hela sista stycket förresten, kan det vara överflödig, beskäftigt kanske?
Så där håller en författare på.

Läs nästa tips här