12 april 2021 | Anne-Marie Körling

Tjejerna läser inte heller

”Jag har aldrig varit en boktjej och ingen boknörd utan varit som ungdomar är mest. Man skulle kunna säga att jag tyckte om att läsa, blev avskräckt, fick nytt lässug och nu hinner jag typ inte läsa. Det är lite upp och ner. Skolan måste jag läsa till.”

Artonåringen beskriver hur hon ser på sitt läsande. Det är lite upp och ner med läsningen. Det är också så jag ser på läsfrågan. Det är lite upp och ner med den. Från att vara högaktuell till tystnad och så larm igen. Pisarapporten brukar skaka om oss. Men vid den förra mätningen var det lite mer positiva siffror. Det gick uppåt. Puh kunde vi säga.

Jag ser hur lite intresse eleverna har av böckerna. Hur någon enstaka läser. Också flickorna läser mindre utläser jag ur Kungliga Ingenjörs-vetenskapsakademiens rapport Generation Ekvation (2021). De där tjejerna som vi betraktat som säkra kort. Klart att tjejer läser. Men när det inte längre är så? När också tjejerna slutar läsa böcker, eller ja, har ett svalt intresse av att läsa, hur ser vi då på läsandet bland både pojkar och flickor? Det är lite upp och ner. Just nu syns det vara på väg ner. Färre är läsarna.

Jag frågar artonåringen varför läsandet går upp och ner.
– Man blir inte lekfullt motiverad att läsa, svarar artonåringen. Man hittar liksom inte den där egna motivationen. Den infinner sig inte. Det är så många som vill att man ska läsa. När man läser i skolan blir det lätt en tävling, särskilt om man läser samma bok i klassen. Man tävlar om vem som läser snabbast. Fast det vet ju inte lärarna om. Fast det har präglat mig och min skoltid.

– Jag hoppade över sidor, kollade kompisarna var dom låg och så ville jag vara först och bäst. Läraren trodde att vi läste och frågade efter hur många sidor vi läst och så var det klart. Vad boken handlade om – det vet jag inte.

– Men det var en helt annan sak när läraren läste högt, berättar artonåringen. Då försvann tävlingsmomenten och man kunde slappna av. Vi älskade när hon läste. Vi kom in i handlingen och det blev en slags gemenskap. Det är synd att det är så coolt att läsa snabbt. Man undrar vad det där med snabb läsning kommer ifrån? Usch, jag känner av det än idag. Jag blir fortfarande stressad när jag hör hur andra i klassrummet vänder blad fortare än vad jag gör.

Att intervjua artonåringen om läsningen är att få sig en käftsmäll. Om det är så att läsningen inte alls är sådan vi föreställer oss den – vad måste vi då göra? Vad är det vi kan göra? Och varför ska vi göra det?

Man säger att det krävs en by för att uppfostra ett barn. Samma by krävs för att möjliggöra för barn att läsa och kunna läsa. Det krävs en generös attityd till barn och ungas läsande men också ett ansvar för att berättelserna blir deras. Det betyder att förskolans kapprumsbibliotek är välförsett, att bokhyllorna utanför de egna hemmen hyllar böckerna och den läsande kretsen inte är sluten utan bjuder in också en ovan läsare. Det krävs mer av samhällets välvilja men också av vuxnas synliga läsande. Det krävs vardagliga samtal om det vi läst och nyfikenhet på det som läses.
Och tävlandet? Vi behöver tala om boken som vi läst inte böckerna vi skulle ha läst. Vi ska inte konsumera böckerna. Vi ska inte hasta igenom berättelserna och texterna utan tänka, känna och uppleva.

Och om vi istället tänker att vi ska bidra till ett nytt möte med böckerna och varsamt reparerar en skadad läslust? I en förskola upptäckte en förälder hur det var att få läsa igen. Sonen, som fick böckerna av förskolan, ville till huset med böckerna och lockade som treåring sin familj till biblioteket. Där reparerade föräldern sin trassliga attityd till böckerna och började om som läsare.

– Mitt barn älskar verkligen att läsa och det har påverkat mig. Redan som mycket liten kom han med böcker som vi läste för honom. Jag skulle säga att det är han som fått oss att bli läsande föräldrar. Det här har gjort att jag tycker det är roligt att läsa och har upptäckt att också jag lär mig om skriftspråket. En annan sak är att jag lär känna världen som min son ser på den. Han ställer så roliga frågor som också får mig att fundera. Han vill gå till biblioteket och hans lånekort är viktigt för honom. Han lär sig att låna men också att lämna tillbaka böckerna. Det sista tror jag är minst lika viktigt; vi lämnar tillbaka dem.

I ett läsvänligt land lär vi oss att läsa och att fortsätta att läsa. Det är ett livslångt innehåll.

Artonåringens läsintresse är lite upp och ner. Så kanske det kan få vara utan att läsningen avskrivs en gång för alla. Det är då vi ska luta oss mot varandra och börja berätta, läsa högt och göra läsningen till något som sker i ett sammanhang.