16 april 2021 | Anne-Marie Körling

Att hålla om läsandet!

-Nej, inte läsa, säger eleverna i årskurs fyra. Det är såååå tråkigt.
Det sitter en kille i klassen som suckar tillsammans med klasskamraterna. Han har lärt sig att läsningen ska man sucka åt. Men i hemlighet är det hans bästa stund i skolan. Han älskar nämligen att läsa. Trots det suckar han med de andra.
Varifrån kommer denna suckande attityd till läsning ifrån? Varför suckar man redan i årskurs fyra? Borde inte det mödosamma arbetet med att lära sig läsa resultera i glädjen att få läsa?

Även om motståndet tycks massivt och samstämmigt gäller det för vuxenvärlden att stå pall och inte ryckas med och med allvarlig stämma försvara boken och stunden att läsa på. Helt enkelt att stå emot klagosången och inte bli kidnappad i känslorna om det som förefaller tråkigt. Tvärtom ska vi visa. Det gäller att stå på bokens sida och fira stunderna vi läser på. Elevernas attityder är föränderliga och genom envist och ihärdig vänlighet öppna böckerna och göra lässtunderna till något som går att längta efter.

Kanske är det så att vi har tjatat sönder själva lusten att läsa. Kanske har vi gjort läsningen till något som är för allvarligt och så något som är lite strängt. Vi som läser vill så gärna att andra ska läsa och så tjatar vi om det andra ska göra men glömmer att visa och generöst dela ur det vi älskar så mycket. Ja, älskar. Den där lusten som vi inte ser hos eleverna men känner själva. Hur syns den? Syns det att jag älskar att läsa? Va, kan man älska att läsa? frågar en elev i årskurs sju.

När Lärarstiftelsens ordförande Eva-Lis Sirén och jag samtalar om läsning så undrar vi var den där lusten har tagit vägen. För det är väl den vi ska väcka? Lusten kan man inte prata sig till. Den måste man läsa sig till. Den måste utvecklas i gemenskap med andra som läser och under någon halvtimme där en lärare läser högt för en hel klass. Den smittsamma lusten som kommer av att några pratar om en bok och som gör att man själv vill läsa just den boken. Det är de där samtalen om böckerna som kan bli en del av det sociala sammanhang boken måste in i.

Vi har förväntningar om att när vi läser högt så skapar det något speciellt av samhörighet och faktisk gemensam tystnad. När den inte genast infinner sig eller att eleverna börjar prata om något ur boken så är stunden förstörd. Jag var en gång mycket sträng med högläsningen och upptäckte att jag var hindret för att eleverna skulle tycka om att lyssna. Jag lärde mig att läsningen också aktiverade eleverna, de behövde prata, viska, fråga och ibland sprätte det till i barnens ben när någon dansade i boken, eller för den delen sprang eller hoppade. Så jag lät eleverna få små pratstunder om en minut, hoppa och göra rörelserna där de fanns i boken och på så sätt så aktiverade boken oss att både tänka, känna och röra oss.

Astrid Lindgren lär ha sagt att bara vi börjar läsa för barn så gör boken arbetet. Lyssnarna fastnar i berättelsen som gäddan på kroken. Lösningen ligger i lärarens förmåga att stå emot och inte alls kliva in som bokens försvarare utan som bokens nyfikna läsare och dessutom som en generös delare av bokens innehåll.

Lusten skapas genom att vi ger värde åt de böcker vi har med oss, de böcker vi öppnar och att vi orkar stå emot en hel klass som besviket säger nej till lässtunden för att attityden just nu är sådan. Den kan vi vända!