Att lyssna sig till ett språk

En av de stora frågorna i Sverige är migration och nyanlända. Här är tillgången till det svenska språket central.

Jag backar bandet till sommaren 1982. Min son Max föds. Efter ett år börjar jag arbeta. När jag kommer hem ägnar jag all min tid åt den kvällspigge Max. I det ingår att läsa böcker, varje kväll. Max är tidigt intresserad av filmer och faktaprogram på tv, och vi läser all översättning för honom. Med flödet av engelsktalande program lär han sig – oss ovetande – engelska och säger vid 8 års ålder ”ni behöver inte läsa, jag förstår”. Vad vi precis då fått veta, är att Max har svår dyslexi. Han lär sig läsa när han är 15 år. Men han har tidigt ett rikt språk, både i svenska och i engelska.

Vad har detta med nyanlända att göra? Jag skulle vilja säga, allt. Erfarenheten av ett barn som inte kan lära sig läsa och skriva, men ändå har ett rikt språk blev ledstjärnan när jag arbetade med först Dyslexikampanjen och sedan Läsrörelsen.

När Dyslexikampanjen startade 1996 var det ingen självklarhet att människor med läs- och skrivsvårigheter hade rätt att låna talböcker på biblioteken. De ansågs i första hand vara förbehållna människor med synnedsättning eller rörelsehinder. Detta kom att ändras under Dyslexikampanjen. Vittnesmålen kom från dåvarande Talboks- och punkskriftbiblioteket (TPB), om vuxna människor som på grund av sin dyslexi valt bort böcker och nu läste med öronen. Jag minns berättelsen om en långtradarchaufför som lyssnade på bok efter och bok och märkte hur hans språk utvecklades och ordförrådet ökade.

Allt sedan arbetet med Dyslexikampanjen har jag förvånats över att rätten till talböcker har varit och är så begränsad. Det gick att införliva gruppen med dyslexi under det folkbildande arbetets gång. Men när frågan kommer till de nya svenskarna är det tvärstopp. Under 25 år har jag fått höra: ”Det är ingen funktionsnedsättning att inte kunna svenska.” Så sant, men det är definitivt ett handikapp att vistas i ett land utan att kunna språket, utan att veta hur ord uttalas, utan att kunna tala med människor i det nya landet. Det finns ljudböcker och vad är då problemet? Jo de finns och är av hög kvalité och kan lånas på biblioteken. Det som skiljer dem åt är att antalet ljudböcker är begränsat jämfört med de över 140 000 talböcker som finns inom Myndigheten för tillgängliga medier, MTM (tidigare TPB). Vid lån av en ljudbok är även antalet på ett bibliotek begränsat, till skillnad från talboken som alla med tillstånd kan logga in och lyssna på. De finns även med möjlighet att lyssna och läsa samtidigt.

Mitt skarpa förslag är, knyt rätten till talboken för de nyanlända med uppehållstillstånd till SFI-undervisningens första två år. De år som kan vara skillnaden mellan att hamna innanför eller utanför det nya landets gemenskap.