Om stipendier, förväntningar och hur det kan gå

Lärarstiftelsens uppgift är framförallt att dela ut stipendier och på olika sätt stödja forskning kring utbildning. Det är ett hedersamt uppdrag som kan ge möjligheter för enskilda och grupper av lärare att fördjupa sig, att söka innovativa lösningar för att utveckla elevers lärande och ge möjlighet för lärare få kompetensutveckling.

Själv har jag tyvärr inte utnyttjat chansen och den enda gång jag trodde att jag skulle få ett stipendium slutade det med ett personligt fiasko. Det var skolavslutning i kyrkan och jag skulle sluta sexan. Stipendier skulle delas ut och de bestod av en liten kontant belöning och en bok ur Niloes klassikerbibliotek. Jag har för mig att jag tyckte boken var viktigare än pengarna. Stipendiet skulle delas ut till den elev i varje klass sex som gjort goda resultat och skött sitt skolarbete på ett bra sätt. Att det var jag som skulle få stipendiet i klass 6B var jag helt säker på. Jag hade ju varit skötsam hela året, jag hade gjort mycket goda resultat – kort sagt, jag var en mönsterelev. Vid utdelningen, före Den blomstertid nu kommer, hade jag redan rest mig upp och var redo att gå fram och hämta stipendiet. Då fick jag till min förskräckelse höra min fina och snälla folkskollärare säga ett annat namn. Göran T ropades upp och jag fick, chockad och totalt tillplattad, sätta mig ner igen. Dagen var förstörd! Det tog lång tid att komma över denna nesa. Så kan det gå!

Vi i Lärarstiftelsens styrelse har ju förmånen att kunna dela ut många stipendier och förhoppningsvis är det ett stort antal kolleger som får känna glädjen när vi fattar beslut. Vi skulle gärna se att fler söker våra stipendier även om det skulle innebära att några kanske inte blir belönade, förhoppningsvis inte med samma känsla som jag hade den där avslutningsdagen.

Det här var Per Hellströms sista inlägg för den här gången.
Läs hans första inlägg här