Kollaborativa forskningsprojekt

Inger Eriksson är professor i pedagogik med inriktning mot lärande och läroplansteori vid Stockholms universitet och fram till jul Lärarstiftelsens gästbloggare.

Vad tänker du på när du hör ord som kollaborativa forskningsprojekt? Själv tänker jag på hur svårt det många gånger är att få till ett verkligt kollaborativt arbete: lärare och forskare. Det är så lätt att lärare ser sin medverkan som att gå på kurs – att de ska lära sig något av de deltagande forskarna. Vi som forskare är också rätt ovana med att se lärare som våra kollegor i ett forskningsprojekt. Om arbetet blir genuint kollaborativt krävs att både forskarna och lärarna är nyfikna på och har behov av samma kunskaper.

Som forskare har jag haft flera projekt där vi har eftersträvat ett genuint kollaborativt arbete men utan att lyckas speciellt väl – det har ofta slutat med att forskarna skrivit artiklar om projekten utan att lärarna känt sig delaktiga i detta.

Det första verkligt kollaborativa forskningsprojektet var det så kallade Lidingöprojektet. Marianne Adolfsson Boman och hennes kollegor på Skärsätra skola på Lidingö tog initiativ till projektet som kom att handla om att introducera likhetstecken i ett algebraiskt sammanhang för elever i årskurs 1. Det som gjorde detta till ett gemensamt projekt var att vi förenades kring ett gemensamt problem: Hur kan en sådan undervisning utvecklas? Arbetet underlättades också av att skolans rektor frisatte tid för lärarnas medverkan. I detta projekt hade vi alltså ett gemensamt kunskapsbehov och vi kompletterade vi varandra med våra olika kompetenser.

Är du nyfiken på projektet så kan du läsa vår gemensamma artikel här.

Läs nästa blogginlägg här.