Hur blev jag en läsare egentligen?!

Fredrik Sandström, lärare i svenska och styrelseledamot i Lärarstiftelsen bloggar här under de kommande två veckorna.

I mitt barndomshem fanns det nästan inga böcker och i släkten inga vuxna läsande förebilder. Min storebror läste Buster och det blev ingången till seriernas värld. Under många år var bästa julklappen en årsprenumeration på Kalle Anka. Musiken blev också en tidig ingång till textens värld. Ebba Gröns Kärlek och uppror spelades varv efter varv på brorsans skivspelare.

En av mina bästa kompisars föräldrar, de enda med akademisk utbildning i min kompiskrets, var båda lärare. I alla rum fanns bokhyllor till brädden fyllda av böcker, så även i min kompis rum. Det var där jag hittade min första riktigt stora favorit, Biggles. Jag var så uppslukad av Biggles och hans kamrater att jag trodde att de fanns på riktigt.

Aldrig någonsin mötte jag någon som värderade mina litterära preferenser. Kanske är det min bakgrund som har präglat inställningen att det är inte är fruktbart att föra resonemang om rätt och fel eller fint och fult. Som ung vuxen läste jag Zola, Flaubert, Lagerlöf, Boye och många andra författare. Såklart till både innehåll och språk av en annan komplexitet än W.E. Johns Biggles och som leder till helt andra tankar, samtal, perspektiv och insikter. Ibland tänker jag på vad hade hänt om inte min bror hade läst Buster, mina föräldrar hade gett mig Kalle Anka i julklapp och kompisen lånat ut Bigglesböckerna?

Läs nästa inlägg här