Homeros och tron på litteraturens kraft

Att läsa har ofta liknats vid att resa. Precis som med verkliga resor kan stora avstånd mellan kontinenter och kulturer göra resmålet både mer lockande och mer svårförståeligt. Det gäller inte minst när det handlar om att överbrygga avstånd i tid. Ålderdomliga ord, annorlunda litterära ideal och främmande seder kan alla utgöra hinder då dagens elever ska möta världslitteraturens klassiker. Vad som skulle kunna vara en spännande upptäcktsfärd blir i stället tungt, tråkigt eller i värsta fall obegripligt.

När folkskolläraren Fridtjuv Berg grep sig an att bearbeta Homeros Iliaden för Barnbiblioteket Saga i början av 1900-talet möttes han av likartade utmaningar. Hans strategi är nog bekant för många lärare: att förklara och förenkla. De katalogartade beskrivningarna kortades ner, svårtydda fraser klargjordes i noter och Iliadens vindlande handling rätades ut i en rak kronologi. Kvar blev en actionspäckad historia om manliga hjältar, krigets brutalitet och en stad dömd till undergång.

På en punkt vägrade Berg att förenkla Homeros epos. Han återberättar största delen av handlingen på prosa, men insprängda partier på hexameter finns kvar. Det var ett beslut han fick försvara inför förlagsredaktören och han gjorde det genom att hänvisa till sin långa erfarenhet som lärare för barn och unga: ”Min erfarenhet under alla år har varit, att Homer i tilldragningskraft öfvergått allt: folksagor och folkvisor, ja t.o.m. Herodot och Snorre.”

Vad som förundrar i Bergs svar är den stora tilltron till de unga läsarna, men också tron på litteraturens kraft. Med rätt stöttning och lockade av en spännande handling kunde alla hinder i läsningen övervinnas. Till och med hexametern.