Hållbarhetsfrågor i förskolan – så kan ett drama om äpplen skapa dialog
Avsnitt 9, 2023
KAN EN DRAMATISERING om vem som ska få några överblivna äpplen skapa förutsättningar för diskussioner om resursfördelning och hållbarhetsproblem med barn i förskolan?
Maria Hedefalk och Cecilia Caiman, lektorer i didaktik vid Uppsala universitet respektive Stockholms universitet, har tillsammans med Christina Ottander, professor vid Umeå universitet skrivit forskningsartikeln: ”Deliberation och kritik i förskolans undervisning för hållbar utveckling – ”så att det bli snällt där i världen”.
I det här avsnittet av podden Lärare & forskning berättar de om sin forskning och vilka möjligheter en dramatisering kan ge i undervisningen.
– Att dramatisera ger en otrolig potential och en möjlighet att kliva in och fantisera och föreställa sig något nytt, säger Cecilia.
Det var när barnen dramatiserade som de började lyssna på varandra och kunde utmana sina egna och andras idéer med en gemensam ambition att lösa problemet.
– I dramats format kan man ju inta någon annans roll. Då är det inte jag som står för kritiken utan det är surgubben, snåltanten eller älgen som tycker någonting. Då blir det mer säkert och tryggt för barnet, säger Maria.
SAGAN SOM ANVÄNDES I STUDIEN handlar om det fantastiska äppelträdet som står på surgubbens tomt. Men det är inte bara surgubben som gillar sina äpplen. Även grannen snåltanten och djuren runt omkring i skogen vill ta del av dem. I sagan finns ett antal scener där barnen improviserar. De samtalar och överlägger med varandra och de är i ett prövande där de också temporärt tar ställning för och emot på olika sätt. Borde surgubben dela med sig till någon av de andra karaktärerna?
– Vi var intresserade av att titta på om det uppstår konfliktområden när barnen dramatiserade. Ska älgen eller kaninerna ha äpplena? Barnen fick deliberera, diskutera och motivera varför. I den här säkra världen, i sagan, vågar man ta ställning och kan lyfta sin röst, säger Maria.
När förskolläraren frågade vem som ska få äpplena så sa barnen konsekvent nej till snåltanten.
– Det var väldigt tydligt att någon som är snål har inte förtjänat att få. Men det roliga var, vid sista tillfället, så går den här flickan in och säger: ”Tänk om surgubben skulle dela med sig till alla? Då kanske snåltanten blir snäll och så delar hon också med sig?”. Och så avslutar hon med att säga det som vi har döpt artikeln till: ”Så det blir snällt där i världen”. Det är så fint. Under hela projektet har barnen sagt nej till den här tanten men plötsligt ändrar de sig och så får även hon ta del av äpplena.
HÅLLBARHETSFRÅGOR ÄR VIKTIGARE ÄN NÅGONSIN. I en osäker och föränderlig värld är det viktigt att kunna föreställa sig det som ännu inte finns.
– Sagan är frammejslad utifrån de här stora, komplexa hållbarhetsfrågorna som vi har idag. Hur ska vi göra? Resurserna räcker inte till som vi använder dem nu, säger Cecilia.
Maria Hedefalk fyller i:
– Hållbarhetsfrågor brukar kallas för wicked problems. Idag vet vi inte säkert vilka handlingar som leder till hållbar utveckling. Här finns en möjlighet att fantisera och föreställa sig något nytt som vi inte har tänkt på tidigare. Vi måste tänka på nya sätt och komma fram till nya spännande och innovativa förslag på handlingar.
Maria Hedefalk och Cecilia Caiman är båda lektorer i didaktik. Maria Hedefalk vid Uppsala universitet och Cecilia Caiman vid Stockholms universitet.
Forskningsartikeln ”Deliberation och kritik i förskolans undervisning för hållbar utveckling – ”så att det bli snällt där i världen” är även skriven av Christina Ottander, professor vid Umeå universitet.
