Våga vara modig

Jag såg i ögonvrån att något var fel. Men benen hade redan påbörjat sin väg genom korridoren för ett visst ärende, så det fick vara. På tillbakavägen framträdde dramat tydligt.

En liten pojke försökte vara modig och släppa sin mammas trygga hand och ta sig in till de andra barnen. Men något var jobbigt, kanske var han sen eller så var det bara svårt att lämna, för hans ben vill inte börja gå. Han kunde inte förmå sig att släppa taget. Åh, jag kunde direkt förstå känslan. Man vet att man måste göra något, men det känns oöverkomligt, skrämmande och hopplöst jobbigt.

I mitt bakhuvud denna tidiga morgon rörde sig tankar om viktiga språng vi människor måste göra, nödvändiga vägval som måste tas, trygga vanor vi måste släppa och hur svårt det är. Brännande frågor eftersom FN:s klimatpanel (IPCC) just denna morgon levererat sin rapport, AR6, om det vetenskapliga kunskapsläget kring klimatförändringar och att det nu står klart att det är orsakat av mänsklig påverkan. Det går att göra något åt det, men det är bråttom. Hur i all världen ska vi kunna genomföra nödvändiga förändringar utan att världen slits sönder och demokratin sätts ur spel?! Där var jag typ. En svårighet med väldigt stort S.

Tillbaka till pojken; eftersom föräldrar, nu under pandemin, inte får gå in i skolan erbjöd jag min hand. Om han vill kunde jag gå med honom till klassen. Det ville han, efter viss tvekan. Det är skönt med en hand som ger mod och närhet, så kände nog både den luttrade rektorn och den osäkre försteklassaren. Båda med stora hinder att övervinna.

Det var som att det bara var själva språnget han behövde hjälp att göra, för innan vi kom fram, sprang han sorglöst in och leken var igång. Det är som att tanken på ett hinder ibland är värre än själva hindret i sig själv. Så bra att vi människor får ta emot hjälp av varandra och våga vara modig tillsammans.