Litteraturens plats i grundskolan?

Svenska är ett ämne om och med litteratur. Tyvärr har skolan sedan ett antal år tillbaka präglats av en formaliserad syn på ämnet som resulterat i fragmentariskt läsande och ett fokus på textproduktion – görandet har blivit till ämnets innehåll när eleverna ska lära sig färdigheter som läsa, lyssna, (sam)tala och skriva. Dessa färdigheter ska dessutom i tid och otid utsättas för screeningar i allehanda tester, alltifrån maskinella tester för ögonrörelser till nationella läsförståelseprov. Litteraturen, tänkandet och berättandet har fått en nästintill undanskymd plats.

En förälder skrev på Twitter:
Hjälper dottern i sexan med läxa i svenska. Istället för att tycka det är kul att skriva, som hon alltid har gjort, blir hon helt låst och förtvivlad för att hon tycker att det hon skriver inte motsvarar betygskraven.

Exemplen ovan är symptom på samma fenomen – hitta enkla lösningar för att utveckla elevens kunskaper och sedan bedöma desamma. I de färdighetsinriktade och mekaniserade modellerna finns få tankar om vad en texts innehåll kan ge eleven när denne ska läsa, tänka, tala, skriva, berätta om vad texten säger! Vad den vill förmedla! Vilka känslor den ger upphov till! Hur ofta läser inte elever för att träna på att läsa, lära sig svåra ord och hitta svar mellan raderna? En bok är väl rimligen värd att läsas för att den har något att säga läsaren och för att den vill väcka något till liv?

Läs nästa inlägg här