Kan inte stanna, har ingenstans att gå

UNHCR beräknar att över 82 miljoner människor är på flykt 2021.

Ställ upp hela Sveriges befolkning och se hur många det är. Gör det åtta gånger till, så kan man ana vidden av antalet människor som inte kan få komma hem till sitt denna dag.

1986 skrev jag en sång om människor på flykt. Det året var det ca 13 miljoner flyktingar. Det året mördades vår statsminister på öppen gata, jag var en ung mamma med en liten dotter och det året var det var det trettio år sedan Sovjet slog ner Ungernrevolten. Dessa olika upplevelser tillsammans gjorde att ”väggen rasade” i hörnet bakom TV:n den där kvällen. Ett minnesprogram om Ungern och revolutionen 1956 visades. I dokumentären fick man följa alla de som förtvivlat flydde, kånkades på väskor och små barn. Jag höll min lilla dotters hand och tårarna rann nerför kinden. Kände med hela kroppen en delaktighet och vanmakt över alla som måste fly med sina små. Det var som om väggen var öppen och alla världens flyktingar stod där och ropade på hjälp. Det var så otroligt verkligt. Hur skulle jag kunna hjälpa alla som behövde skydd?

Frustrationen och smärtan formade en text som fick melodi och arrangemang. Varje gång jag sjunger den återupplever jag känslan där framför TV:n den kvällen. Jag hade hoppats att den inte skulle behöva sjungas längre, men det ser tyvärr inte så ut i vår värld. Sången får vara en röst för alla dem som behöver det. Stig Dagerman skriver ”Jorden kan du inte gör om, stilla din häftiga själ. Endast en sak kan du göra: en annan människa väl.” Att göra någonting någon gång någonstans – det är en bra start. Du behöver inte göra allt. Det går inte.

På flykt, på väg någonstans,
Till fred, till frihet, någonstans,
Ett hem, ett hopp, någonstans
En fristad, ett hem, någonstans.
Kan inte stanna, har ingenstans att gå.
Smärta, vrede och förtvivlan
Världen står vid din dörr och knackar på
”Allt vad ni har gjort mot en av dessa minsta, det har ni också gjort mot mig”