Barnens brev till Jultomten

Hur blir man en läsare? Hur utvecklas läsförmågan? Se där två frågor som lärare, bibliotekarier, föräldrar, och säkert många barn själva brottas med idag.

Bakgrunden är larmrapporter som visar att barn läser allt mindre, och att nedgången i läskunnighet också slår igenom i andra ämnen, och även påverkar framtidsmöjligheter och livskvalitet negativt.

Läsambassadörer tillsätts, Läslyft påbjuds!

Men läskampanjer är inget nytt. För hundra år sen stod läsningen också i fokus. Och då tillkallades varken läsambassadörer eller literacy-experter. Då förlitade man sig på Jultomten. Ja, med ”Jultomten” menar vi förstås både jultidningen Jultomten och den ”Tomteredaktör” som i varje nummer uppmanade sina ”små läsare” att skriva till honom och kommentera bilder och berättelser. Jultomten gavs ut av Svensk läraretidnings förlag från 1891. Samma förlag inledde dessutom några år senare ett av de mest ambitiösa ”litteraturlyften” i svensk historia med Barnbiblioteket Saga (1899–1970).

I en artikel i tidskriften Barnboken frågar vi oss: hur gjorde Jultomten/”Jultomten” för att göra barn till läsare? Finns det något vi kan lära av äldre tiders läsinsatser? Givetvis är förutsättningarna väsensskilda. Då rådde brist på tidningar och böcker. Dessutom var trycksaker något dyrt för de flesta och tillgången begränsad på landsbygden. I den situationen kom Jultomten som ett brev med posten, både bildligt och bokstavligt. Förlaget utnyttjade den snabba teknikutvecklingen kring sekelskiftet 1900 och lyckades massproducera en attraktiv tidning med färgbilder till ett förhållandevis billigt pris. Den förmedlades sen via skolornas lärare till barn över hela landet.

Idag är det annorlunda. Idag översvämmas marknaden av ord och bilder, en del i tidningar och böcker, annat i elektronisk form. Dessutom har vi datorspel, TV och film. Ja, utbudet på berättelser och bilder är enormt och nästintill oöverskådligt.

Ändå finns det något i Tomtens tilltal som känns aktuellt. Det vi ser i barnens brev till tomten är det personliga tonfallet som skapar läsarengagemang. Vi ser bildernas betydelse för inlevelse och kommunikation. Och vi ser hur barnen kopplar läsningen till sin egen erfarenhet och sin egen vardagsverklighet.

Omslaget till Jultomten 1905 visar hur två tomtenissar kokar gröt i en gryta som det ”går minst 100 liter i” enligt Tomtebrevet. Pojken Birger skriver i sitt svarsbrev ”vi ska koka gröt i mammas gryta i jul men den är inte så stor, för den går bara 6 liter uti, men det är inte hundra det. Men jag skulle så gärna vilja smaka Nisses gröt”. Ett annat barn skriver att han ”Önskar att Nisses gröt skulle räcka till alla fattiga barn”. Ofta vidgar barnen Tomtefiktionen till att inkludera det egna livet, men ju hårdare den sociala verkligheten, desto mindre utrymme för lekfullt hittepå om Tomtar och bilder och berättelser. Det betyder inte att tidningen inte spelade en viktig roll även för de fattigaste och hårdast arbetande barnen. Maria skriver: ”Jag är en flicka på tretton år och har sex mindre syskon. Jag har icke mycken tid att förspilla på nöjen, därför har jag icke mycket att tala om. Men jag vill ändå omtala hvilket jag tycker om i jultidningen”.

Jultomten var framgångsrik. Att i dagens mediemiljö hitta ett sätt att skapa ett liknande läsarengagemang och inlevelse borde prövas. Det personliga tilltalet, användandet av bilder, och kopplingen mellan läsning och skrivande är fortfarande ett recept för att utveckla läsförmåga.

Så blir en läsare till.

Läs mer i tidskriften Barnboken