28 augusti 2021 | Anne-Marie Körling
Till det läsande barnets försvar
Då jag var läsambassadör föreläste jag i en barnbokhandel. Efteråt kom en förälder fram till och visade mig två böcker och frågade vilken hen skulle välja till sitt barn?
Barnet, som var mellan tre och fyra år, stod kvar med en helt annan bok i famnen. Föräldern sa att barnet så gärna ville ha den boken.
– Ja, vi bråkar lite om det.
Jag frågade om föräldern ville berätta om de två böckerna som föräldern valt. De två böckerna fanns i samma travar som den bok barnet höll i låg. Det var tre böcker i en serie. Alla iögonfallande och lockande.
– Berätta om din sons bokval? frågade jag. Berätta, hur tänker du om den bok han valt?
Det visade sig att föräldern menade att eftersom barnet själv valt boken så hade den förmodligen inte samma kvalitet som de två böcker som föräldern hade valt. Föräldern ville sitt barn det bästa läsande, och barnet ville också läsa. Ändå möttes de inte. Barnets val blev därför inte förälderns val.
Som läsfrämjare har jag mött många barn och unga som sett sina bokval diskvalificerade av en vuxen. Vuxna läsare har också förklarat att de är obekväma med att visa fram vad de läser eftersom de har minnen av att bli ifrågasatta. De säger att ”de inte läser som de ska” och att de val de gjort ”inte duger i den andres ögon”. Den 83-åriga kvinna jag intervjuade såg avundsjukt på bibliotekets läsgrupper men vågade inte delta. Hennes läsförmåga förbjöd henne. Det visade sig att hon en gång i livet uppfattat att hon var en långsam läsare och därmed en sådan som läste sämre än andra. Hon hade levt med den föreställningen i hela sitt liv och det hade lett till att hon skattade sig som en som inte dög till att delta i en bokcirkel. Hon berövades en möjlighet av social gemenskap och de där samtalen som böckerna bidrar till, ”den där förtroligenheten” som Astrid Lindgren berättar om. Jag har också fått min läsförmåga diskvalificerad. Jag ansågs vara en snabb läsare, en aning slarvig också, trots att jag själv minns att jag nästan inte kunde vänta tills nästa sida. Boken var så spännande. När vi jämförde våra förmågor genom att läsa högt för varandra visade det sig att inget av detta stämde. En gång som barn hade vi båda fått vår läsförmåga förklarad. Ingen gång hade vi fått höra att vi hade utvecklats och förändrat vår förmåga. Den förändring som kommer av att man läser och fortsätter att läsa.
Hur ser vi på barns egna val av böcker? Hur visar vi intresse för vad barn faktiskt väljer att läsa? Vad vet vi om barns läsning? Och hur kan vi freda läsningen genom att inte bedöma läsaren utan visa nyfikenhet för boken läsaren valt?
Men vad händer om vi faktiskt intresserar oss för boken som blir läst eller lånad? Om vi inte värderar läsarens förmåga och inte ifrågasätter färdigheten utan undersöker hur boken har hittat fram till barnet och den unga? Vad händer om vi vuxna istället för att peta i barnets läsning ställer oss frågan vad vi skulle vilja läsa högt för barnet och ge det vi kan för att vi själva älskar just den berättelsen eller, för den delen, den författaren?
Vid en skola arbetade en skolbibliotekarie som främjade läsningen på ett rikt och nyanserat sätt. Men efter att eleverna kom tillbaka från skolans bibliotek förvandlades böckerna till påsböcker och bänkböcker. Böckerna försvann därför genast ur blickfånget. Bibliotekslånen blev därför inte inkluderade i undervisningen. Böckerna barnen lånat fanns det ingen tid för att prata om.
Vi vill att barn ska läsa men vi är inte nyfikna eller intresserade för vad de läser. Bara ATT de läser. När de läser eller förväntas läsa förläggs också någon annanstans än i skolan. Den viktiga läsningen har ingen avsatt tid till. Barn förstår när något är viktigt och när det inte är det. Rapporten Generation Ekvation visar hur illa det är ställt med läsintresset redan hos eleverna i årskurs fyra. Både flickor och pojkar läser allt mindre. Siffrorna är bedrövliga, besvärande och oroande. Siffrorna borde skrika till oss att stanna upp, se över hur vi ger barn möjlighet att läsa och att stärka skolans möjligheter genom att avsätta en ordentlig tid för att läsa på. Men inte bara det. Vi måste också visa barns läsning mer intresse. Inte ur ett summativt resultattänk utan som ett formativt och följande intresse. Låt mig visa:
Då eleverna lånat böckerna i skolbiblioteket lät jag dem få en bokberättarstund och visa fram sina böcker. Jag deltog med den bok jag läste. Vi pratade om bokens form, om typsnitt, färgerna på omslaget och luktade på den. Vi berättade hur vi hade hittat den och vi berättade för varandra hur boken hittat oss. Eleverna satt i en lagom stor cirkel med böckerna framför sig. En elev hade hittat en bok med fotografier från Estland. Boken var tryckt 1965. Eleven kunde inte släppa den eftersom hans pappa var i Estland och ”därför är boken viktig”, berättade eleven. Det var inte en bok för barn i den bemärkelse vi idag kategoriserar böcker utan en bok om ett land. Ett läsande barn bryr sig inte så mycket om kategoriseringarna. Det kan vara skönt att veta. Barn som inte kan läsa kan hitta något som intresserar dem i böcker. Boken har något som gör barnet intresserad. Vad de är vet vi inte.
Hur som helst. Jag lärde mig mycket om barns läsning under det uppsamlade mötet efter biblioteksbesöket i skolan. Jag lärde mig att:
• eleverna lånar böcker som deras kamrater lånar – läsningen är social
• eleverna använder böckerna i andra aktiviteter – de härmar och gör lekar, skriver tidningar eller andra saker som boken har beskrivit för dem
• eleverna som får sina böcker synliggjorda för varandra blir vänner genom böckerna – tre stycken läsare skapade en liten grupp där de stämde av med varandra om vilken sida de var på och hur långt fram i boken de kunde prata om utan att avslöja något för den som inte kommit dit än – eleverna var inte vänner innan utan blev läsvänner för en tid
• jag fick en inblick i vad barn läser och varför de läser det de läser
• jag såg effekten av högläsningen – fyra eleverna lånade den av läraren höglästa boken
Jag lät också eleverna samlas i samma ring lektionen innan de gick iväg till skolbiblioteket för att lämna tillbaka eller låna om sina böcker. Jag lärde mig då att elever som känt sig osäkra på att låna började låna redan i klassrummet;
– Ska du lämna tillbaka din bok? Får jag låna den av dig?
Vi vill att barn och unga ska läsa. Vi pratar mycket om det. Men när barn och unga läser visar vi inte intresse för deras val av litteratur eller vad de är de läser. Vi pratar mer om vad de ska läsa nästa gång att läsa än att hålla oss till boken de läser. Om vi menar allvar med att främja barns intresse för att läsa och för böckernas innehåll måste vi freda deras läsning från våra bedömningar och vad vi anser och tycker. Menar vi allvar med betydelsen av skolbiblioteken i skolan ska det synas i klassrummet att skolbiblioteken inte är en oas för några utan bidrar till läsandet för alla i skolan. Skolbibliotekens innehåll måste bli en del av klassrummets. Väl där ska boken få plats. Eleverna ska ges rikligt med tid att läsa i skolan. De ryckiga lässtunderna om fem minuter då lektionen måste fyllas med något för stunden bör försvinna. De bidrar inte till läsning.