22 januari 2025 | Esbjörn Larsson

Växelundervisningen – världshistoriens första pedagogiska modefluga?

Historien lär oss att det även inom undervisning finns olika trender. Under vissa perioder har det varit på modet att elever helst ska arbeta självständigt med läraren som handledare, vilket sedan följts av krav på att läraren ska vara tillbaka bakom katedern. I slutet av 1960- och början av 1970-talen introducerades inlärningsstudion i många svenska skolor som ett verktyg för språkundervisning enligt den audiolingvala metoden och i slutet av 1990-talet lanserades Skola 2000 där undervisningen skulle ske utan särskilda klassrum. Men när började dessa skiftande trender inom skolundervisningen?

Något som framstår som den första pedagogiska trenden eller modeflugan var den undervisning som i England kallades ”the monitorial system” och som i Sverige fick namnet växelundervisning. Egentligen var det fråga om två snarlika metoder som utvecklades oberoende av varandra i slutet av 1700-talet av den skotske anglikanske prästen Andrew Bell i Indien och kväkaren Joseph Lancaster i England. Gemensamt för dessa herrars undervisningsmetoder var att de använde sig av duktiga elever som ett slags hjälplärare, så kallade monitörer. Dessa skulle hjälpa läraren att övervaka de andra elevernas arbete, vilket gjorde att man beskrev undervisningen som ett monitörsystem.

Metoderna blev mycket populära och spred sig snabbt över Europa, Nord- och Sydamerika samt även till Mellanöstern. Till Sverige kom växelundervisningen, eller den Bell-Lancasterska metoden som den också kallades här, år 1817. Detta år skickades läraren vid den Philipsenska skolan, Peter (Per) Reinhold Svensson, till England för att skaffa information om Lancasters samt Bells undervisning och ungefär samtidigt gjordes också studieresor till Paris för att besöka skolor som undervisade enligt liknande metodik.

Bilden visar växelundervisning med hjälp av tabeller uppklistrade på papp. Här samlas skolbarnen runt en tabell och på så sätt kan samma text läsas av flera samtidigt. Varje cirkel leds av en monitör som kontrollerar att de andra förstått vad de läst. Bilden är hämtad ur British and Foreign School Society’s Manual of the system of primary instruction pursued in the model schools (London 1831).

Därefter spred sig metoden snabbt i Sverige och 1822 bildades Sällskapet för växelundervisningens befrämjande med syfte att sprida metoden i landet och 1824 kom även en kunglig resolution som pekade ut växelundervisning som den undervisningsmetod som skulle användas i svenska socken- och fattigskolor. År 1828 fanns det redan 145 växelundervisningsskolor i Sverige och 1839 hade antalet växt till 524, vilket motsvarade lite drygt hälften av alla svenska skolor för folkundervisning.

När metoden introducerades på olika håll i Sverige under 1820-talet fanns knappt några gränser för hur den tänktes kunna revolutionera undervisningen. I en berättelse från Götiska förbundets skola i Trollhättan liknades Bells och Lancasters insatser för undervisningen med Johannes Gutenbergs för tryckkonsten och Martin Luthers för kristendomen. I andra berättelser framhölls hur effektiv metoden var för att inte bara lära barnen katekesen, läsa, skriva och räkna, utan även för att öva deras uppträdande och disciplin.

Redan i slutet av 1820-talet kom dock de första rapporterna om växelundervisningens svagheter, då en Gustaf af Uhr i samband med ett av växelundervisningssällskapets årsmöten framhöll att det i Stockholms växelundervisningsskolor förekom att skolbarnen mutade monitörerna med russin och sviskon. Det skulle dock dröja till 1850-talet innan metoden som sådan började ifrågasättas mer allmänt och 1864 kom ett kungligt cirkulär som sa att undervisningen ”så vitt möjligt” skulle bedrivas direkt av läraren. Växelundervisning fortsatte dock i en rad svenska skolor fram till åtminstone 1870-talet, även om det fanns enstaka exempel så långt fram i tiden som sent 1890-tal. I slutet av 1800-talets användes dock växelundervisning främst som ett komplement till lärarledd undervisning.

Sett till växelundervisningens livslängd är det kanske svårt att se den som en modefluga, men i övrigt uppvisar metoden stora likheter med en sådan. Den spreds snabbt och sågs som en undervisningsmetod som skulle revolutionera skolan. Med tiden svalnade dock intresset och efterhand övergick inställningen till en öppen kritik av undervisningsmetoden.

TRE FORSKARE skriver om utbildningshistoria. Johanna Ringarp, Sara Backman Prytz och Esbjörn Larsson ger oss ett historiskt perspektiv på gårdagens och dagens skola. Vad hände egentligen? Och hur påverkar det oss idag?
Historiker berättar