Vinst i skolan i ett historiskt perspektiv

Den nyligen presenterade utredningen om vinster i friskolorna saknar djupare historisk förankring och hade med fördel kunna fånga upp tidigare utredningars resonemang om vinst.

För nästan exakt 100 år sedan, 20 mars 1925, kommenterade statsrådet Olof Olsson en utredning som analyserat vinster inom den privata skolsektorn. Oskäliga vinster kunde vara ett problem men först och främst borde sektorn själva se till att vinst hanterades på ett sätt som var till gagn för skolan.

Bakgrunden till utredningen var de ökade kostnaderna för privata läroverk. Sektorn inkluderade flickskolor, mellanskolor, samskolor och gossläroverk, med omkring 30 000 elever. Vanligtvis drevs de enskilda läroverken av aktiebolag, enskilda personer, föreningar eller stiftelser, offentliga bidrag och elevavgifter utgjorde grundfinansieringen.

Det fanns en misstanke att vissa skolor tog ut oskäliga vinster. Utredarna poängterade betydelsen av att förhindra ”att vid någon enda skola alltför stora vinster på statens eller de enskilda målsmännens bekostnad kunna göras” (SOU 1925:1, s. 110). Men samtidigt konstaterades att långt ifrån alla aktiebolagsdrivna läroverken hade haft aktieutdelning. Det fanns till och med bolagsordningar som föreskrev att vinstutdelning icke fick ske. Den utdelning som trots allt förekom kunde variera från 5 till 12 procent på insatt kapital.

Utredarna funderade över om specifika ägarupplägg påverkad vinsten. Ett upplägg som tillämpades var nämligen att ett bolag ägde dels en skolrörelsen, dels ett skolhus som hyrdes ut till själva skolrörelsen. Utredarna misstänkte att detta var en ägarstrategi för att kunna flytta eventuella vinster mellan företagen, om för stor vinst uppstod i skolrörelsen kunde man då höja hyrorna för att därigenom minska vinsten och undgå kritik och behålla kommunala bidrag.

Källa: Göteborgs högre samskola, Regionarkivet för Västra Götaland och Göteborgs stad.

Åtgärder diskuterades för att hantera vad som upplevdes vara oskälig vinst. En tanke var att anamma ”behovsprincipen”. Skolor med dåliga rörelseresultat skulle få ett större statligt bidrag, medan de ekonomiskt välmående skolorna ett mindre anslag. Utredningen avfärdade dock förslaget då det kunde straffa duktiga bolag som genom ”klok hushållning stärkt sin ekonomiska ställning” (SOU 1925:1, s. 47). Ytterligare ett förslag som diskuterades var att skolor med för hög vinst skulle tvingas sänka elevavgifter för de mindre bemedlade studenterna, därigenom skulle vinsten komma behövande till del.

Att vinst kunde vara ett problem instämde Skolöverstyrelsen och andra remissinstanser i. Lösning var dock inte statlig reglering.  För mycket regler kunde nämligen hämma de privat initiativ som var till gagn för hela skolväsendet. Då var det bättre, enligt styrelsen, att branschen själva reglera verksamheten.

I den efterföljande propositionen stod det: ”Först i andra hand torde man böra ifrågasätta att genom fixerade bestämmelser framdriva de förändringar, som kunna visa sig vara av behovet påkallade för att så mycket som möjligt frigöra skolverksamheten från privatekonomiska vinstintressen” (Prop. 1925: 214, s. 66).

Vinst kom inte att förbjudas, det sattes inte heller upp några formella riktlinjer om hur stor vinsten fick vara. Skolmarknadens aktörer var små 1925, men tilltron till att de på frivillig väg skulle hantera vinstfrågan var stor. Det dröjde sedan nästan 100 år innan frågan om vinst i skolsektorn återigen kom att föräras statliga utredningar.

Vinst var inte ett skolpolitiskt problem som uppmärksammades nämnvärt under efterkrigstiden. Det var närmast en icke-fråga, vilket rimligen kan förstås i relation till de fristående skolornas relativt ringa verksamhet. Dock var den inte obefintlig, exempelvis fanns det 35 fristående skolor 1980 för skolpliktiga elever (SOU 1981:34, s. 2). Noterbart är också att när regeringen Bildt lade fram propositioner gällande Valfrihet i skolan (Prop 1992/93:230) och friskolor (Prop 1991/92:95) var vinstfrågan frånvarande i motionerna från socialdemokraterna (Motion 1991/92:Ub62; Motion 1992/93:Ub164), däremot fanns en omfattande kritik kring andra ekonomiska aspekter såsom storleken på elevpengen.

Vidare läsning:

Herrström, G. (1966). ”1927 års skolreform: En studie i svensk skolpolitik”. Stockholm: Svenska bokförlaget.

Samuelsson, J, & Michaëlsson, M. (2021). Funding of progressive education, ”Nordic Journal of Educational History”. Vol. 8, no. 2 (2021), pp. 155-185.

SOU 1925:1, ”Utredning av vissa frågor rörande privatläroverken”. Stockholm: P.A. Nordsedt och Söner.

SOU 1981:34, ”Fristående skolor för skolpliktiga elever”. Stockholm: Liberförlag.