5 februari 2025 | Sara Backman Prytz

Modern undervisning på 1830-talet

År 1811 föddes pojken Sven Rosenberg i Mörrum, Blekinge. Hans uppväxtår präglades av svält, sjukdom och alkoholism. Tidigt visade det sig att han hade läshuvud, och genom en god portion tur lyckades Sven trots brist på utbildning ändå få jobb som lärare. Nedan följer ett utdrag ur boken ”Lärarliv i historien”, i vilken berättelsen om Svens liv har fått ett eget kapitel.  I utdraget får vi läsa om hur undervisningen såg ut på 1830-talet.

Sven P. Rosenberg

Själva undervisningen var delvis ambulatorisk, vilket var ett vanligt sätt att lösa undervisningen på vid den här tiden. Från påsk till jul höll Sven till i sockenstugan i Asarum, men från jul och fram till påsk var han på resande fot och besökte små byar som inte hade någon annan skola. År 1834 började han läsa till ”växelundervisnings- och klockareexamen”, och nu fick han mycket av den bokliga bildning han suktat efter. Förutom sång fick han läsa ämnen som historia och geografi. Växelundervisning var vid denna tid en ny metod hämtad från Storbritannien – den senaste pedagogiska trenden. Den byggde på att eleverna undervisade varandra i smågrupper, där en mer framstående elev – en monitör – ledde de övriga. Svens kunskaper i växelundervisning ledde honom år 1836 till en egen nyinrättade växelundervisningsskola i Fjälkinge. Skolan var ett resultat av många års arbete, där folkskolevänner kämpat för att få till denna moderna skolform i lilla Fjälkinge.

En skolplansch från 1940-talet visar hur man tänkte sig växelundervisningen 100 år tidigare. Bildkälla: Gotlands Museum, genom digitalt museum.

Förväntningarna på den nye skolläraren var höga. Den skara elever som mötte Sven i den nya skolan var en samling bestående av 31 pojkar och 11 flickor. De hade fått knapphändig undervisning av sin förre lärare, den barske korpralen Lundh. Sven, deras nya lärare, var inte särskilt barsk. Hans filosofi som lärare kan sammanfattas i det han själv skrev ner som huvudsyftet med sitt arbete: ”att hålla barnen vid gott lynne och göra undervisningen så litet besvärlig och modfällande som möjligt.” Ett recept som enligt honom själv lyckades förträffligt. Även barnen, eller i alla fall deras föräldrar, verkar ha varit nöjda – ryktet spred sig om skolan. Efter tio veckor hade antalet elever ökat till 40 pojkar och 23 flickor. Några missnöjda röster hördes förstås också, en av skolans motståndare var en inflytelserik lantbrukare i trakten som tyckte det var onödigt att bondbarn skulle läsa så mycket. Dock får vi komma ihåg att folkskolan vid denna tid dels var ganska knapphändig i fråga om tid i skolan, dels inte omfattades av något skolobligatorium. För föräldrar som hellre ville ha sina barn att hjälpa till hemma på dagarna fanns alltså alla möjligheter att behandla skolgången styvmoderligt, eller rent av hoppa över den. Först 1882 blev undervisningen i folkskolan något mer reglerad, men även då var skolgången ganska knapp för många.

I boken ”Lärarliv i historien” får man fortsättningsvis följa Sven Rosenbergs lärargärning samt hans väg till att bli riksdagsledamot. Hans berättelse är ett kapitel i boken, i övriga kapitel följer vi andra lärare och deras gärningar.

Boken är skriven av Sara Backman Prytz, Joakim Landahl och Johannes Westberg. Den är utgiven på Natur & Kultur och arbetet med boken har möjliggjorts tack vare bidrag från Lärarstiftelsen. Det går bra att köpa boken här!