Den svenska skolplikten – en komplicerad historia

Att vi i Sverige har skolplikt är nog bekant för de allra flesta, men vad skolplikt innebär och hur länge Sverige haft skolplikt är nog inte lika känt. Svårigheten att beskriva den svensk skolplikten ligger i att dess utformning skiftat genom historien och att man under olika perioder lagt ansvaret på olika aktörer.

Om vi går tillbaka till 1600-talet fanns det ingen skolplikt, men likväl en plikt för barn att lära sig läsa. Detta slogs fast i 1686 års kyrkolag som framhöll såväl föräldrarnas och prästens ansvar att barnen fick redskap för att genom läsning ta del av det kristna budskapet. Detta krav förtydligades sedan 1723 genom ett beslut som innebar att de föräldrar som inte såg till att deras barn lärde sig läsa kunde få böter. Samtidigt bestämdes också att socknen skulle bekosta undervisning i de fall föräldrarna inte kunde göra det. Den som hade till uppgift övervaka att befolkningen verkligen lärde sig läsa var prästen och såväl läskunnighet som kunskaper i de viktigaste religiösa skrifterna kontrollerades vid husförhör.

Denna läroplikt kom under 1800-talet att utökas med en plikt för lokalsamhället att tillhandahålla undervisning. Detta skedde genom att Sverige fick sin första folkskolestadga år 1842, i vilken det föreskrevs att varje socken skulle ha en skola med en utbildad lärare samt att undervisningen helst skulle ske i ett skolhus. I och för sig framgick också av stadgan att barn i åldern 9 till 14 år borde gå i folkskolan, men det fanns möjlighet till undantag för de barn vars föräldrar anmälde att barnen undervisades hemma eller att de gick i andra skolor. I de fall då barnen undervisades hemma skulle det kontrolleras att de lärde sig samma saker som i skolan, och om de inte gjorde det så kunde de bli tvungna att komma till skolan. Vid tiden för folkskolans tillkomst var det ganska många som undervisades hemma (cirka 30 procent 1847), men i slutet av 1870-talet hade de blivit betydligt färre (cirka 10 procent).

Närmare bestämmelser rörande skolgångens längd slogs sedan fast i 1878 års normalplan för folkskolan och 1882 års nya folkskolestadga. Av dessa dokument framgår att barnens skolålder varade från året barnen fyllde sju till året de fyllde 14 och att skolan i regel skulle vara uppdelad i sex klasser. Vidare fastslogs också att de måste kunna uppvisa tillräckliga kunskaper för att anses befriad från skolplikt. I likhet med tidigare var det dock fortfarande möjligt att undervisas hemma eller gå i andra skolor än folkskolan.

Det faktum att det inte fanns någon gemensam skolgång för alla barn gör att det blir svårt att tala om någon allomfattande skolplikt före 1962 års införande av grundskolan. Då infördes en nioårig skolplikt som också innebar att alla barn skulle gå i samma skolform. Men trots detta försvann faktiskt inte möjligheten till hemundervisning. En del menar istället att de nya skrivningarna i 2010 års skollag om att barn bara får ges rätt att fullgöra skolplikten på annat sätt än genom att gå skola om det föreligger ”synnerliga skäl” är att betrakta som ett avskaffande av möjligheten till hemundervisning. Denna skrivning gjorde nämligen att det inte längre var möjligt att utifrån religiösa eller filosofiska skäl få undervisa sina barn hemma.

Idag är alla barn skolpliktiga från det år de fyller 6 år till och med slutet av vårterminen det tionde skolåret, även om det finns vissa undantag. Oavsett hur skolgången sett ut upphör dock skolplikten senast när eleven fyllt 18 år.

Vidare läsning:

1. Esbjörn Larsson & Johannes Westberg (red.) Utbildningshistoria: en introduktion, Fjärde upplagan, Studentlitteratur, Lund, 2024.
2. Lotta Lerwall (red.) Skoljuridik och myndighetsutövning: rättsfall och beslut, Fjärde upplagan, Iustus förlag, Uppsala, 2024.