Fostran eller kunskapsförmedling – en ständigt aktuell fråga

En närmast tidlös fråga inom skolans värld är om skolans uppgift framförallt är att fostra eller förmedla kunskap. Självfallet skulle de flesta nog svara att skolan här har ett dubbelt uppdrag, men man kan trots detta se att den vikt man lagt vid dessa uppdrag skiftat genom historien.

En tidig debatt om detta ämne utspelade sig under 1800-talet och närmare bestämt vid det första svenska allmänna lärarmötet som hölls mellan den 19 och 22 juni 1849. Vid detta möte samlades inte mindre än 295 personer, varav många utgjordes av de mest namnkunniga lärarna och skoldebattörerna i Sverige vid den tiden.

Mycket av de diskussioner som fördes vid detta möte hade sin utgångspunkt i rektorn Oscar Elis Leonard Dahms inledningsanförande, vilket hade titeln ”Om skolans skyldighet att uppfostra, och om några af de medel hon eger att för detta ändamål använda”. Dahms huvudpoäng var att skolornas uppdrag att uppfostra var helt överordnat dess undervisningsuppdrag och att det inte bara var undervisningen, utan hela skollivet, som fostrade skolgossarna. Det senare framhölls som särskilt tydligt i de fall då skolgossarna flyttade hemifrån i samband med att de började skolan.

Dahm fick dock mothugg från flera av mötesdeltagarna. De mest högljudda kritikerna var lärare vid Nya elementarskolan, en statlig försöksverksskola som hade inrättats 1828 för att pröva undervisning enligt nya metoder. Nya elementarskolans rektor Johan Albert Dahlström framhöll att det framförallt var genom undervisningen som skolan kunde nå skolpojkarna, vilket gjorde att fostran var något som skolan och hemmet bidrog till gemensamt. Skolans huvuduppgift ansågs alltså vara att undervisa och inte att uppfostra.

En närmare analys av denna debatt och de argument som framfördes visar att det fanns två helt olika sätt att se på de allmänna skolor som under 1800-talet kom att utvecklas till högre allmänna läroverk. På ena sidan stod de som företrädde den traditionella lärda skolan där skolan främst sågs som ett medel för att uppfostra ungdomen och där det var undervisningen i framförallt latin som betraktades som skolans främsta uppfostringsmedel. Vidare förespråkade den tradtionella skolans företrädare klassundervisning där läraren kunde fungera som en fadersgestalt och ta ansvar för pojkarnas uppfostran medan man var kritisk mot olika försök att skapa system för att styra pojkarnas beteende.

På andra sidan stod de som ville modernisera skolan och sätta ett tydligare fokus på kunskapsförmedling genom vad man beskrev som en medborgerlig bildning. Detta innebar att man istället för klassiska språk förespråkade en undervisning som fokuserade på moderna språk samt naturvetenskap och andra realämnen som ansågs mer nyttiga. Detta fokus på undervisning i nya skolämnen sammanföll även med att man menade att läraren främst skulle ägna sig åt kunskapsförmedling och att huvudansvaret för pojkarnas fostran skulle ligga på hemmet. Rent praktiskt visade sig detta i att man argumenterade för att undervisningen inte skulle skötas av en klasslärare, utan att det borde finnas ämneslärare som framförallt hade kompetens inom sina respektive ämnen. Slutligen var man heller inte främmande för att förändra undervisningen på olika sätt för att på ett systematiskt sätt försöka öka skolpojkarnas flit och skötsamhet. Hit hörde exempelvis införandet av så kallad fri flyttning, vilket innebar att den som var klar med en ämneskurs kunde få flytta upp i nästa klass inom det aktuella ämnet även under innevarande termin. Vidare var man också förtjust i olika belönings- och bestraffningssystem, där skolpojkarna gavs uppmuntrande omdömen eller varningar i syfte att styra deras beteende.

Som det skulle visa sig var det framförallt de som förespråkade en medborgerlig bildning som gick vinnande ur striden när den lärda skolan ersattes av allmänna läroverk under andra hälften av 1800-talet. Detta märks exempelvis i att läroverken kom att erbjuda möjligheten att istället för klassiska språk ägna sig åt olika realämnen samtidigt som man redan från och med andra klass lät undervisningen skötas av ämneslärare. Däremot kom aldrig idén med så kallad fri flyttning att införas på bred front, utan efter att liknande undervisningsmetoder nämndes som något som var tillåtet i läroverksstadgor från 1850-talet, var det helt borttaget i 1878 års skollag. Parallellt med detta kom också antalet läroverk och antalet städer som erbjöd läroverksutbildning att öka, vilket gjorde att det blev mindre vanligt att en ung pojke behövde flytta hemifrån för att gå i skolan. Även detta bidrog till att hemmet fick en större roll i skolungdomens uppfostran och att skolan i högre utsträckning kunde fokusera på kunskapsförmedling.

Källor och vidare läsning:

Hall, B. Rudolf. Sveriges allmänna läroverksstadgar 1561-1905 · 8/9 · 1856 och 1859 års stadgar för elementarläroverken. Fören. för svensk undervisningshistoria, 1924.

Hall, B. Rudolf. Sveriges allmänna läroverksstadgar 1561-1905 · 10 · 1878 års skollag : vidfogad skrift: Anvisningar och råd; bilaga till 1820 års skolordning. Fören. för svensk undervisningshistoria, 1927.

Larsson, Esbjörn, ’Att uppfostra eller undervisa: Debatten om de allmänna skolornas funktion vid första svenska allmänna lärarmötet år 1849’, Utbildningens fostrande funktioner., 65-83, 2022

Vinge, Margit. Elever i icke-obligatoriska skolor 1864-1970 : Pupils in secondary schools in Sweden 1864-1970. Statistiska centralbyrån, 1977.