8 februari 2021 | Sara Backman Prytz

Skolhuset

Sara Backman Prytz är lektor vid Stockholms universitet. Hon forskar om utbildningshistoria och även om barn- ochungdomshistoria. Hon kommer att gästa Lärarstiftelsens blogg under de kommande två veckorna.

Långt före elementen fanns, fanns skolor. Vissa skolor hade godare uppvärmningsmöjligheter än andra – med kakelugnar och tillräckligt med ved. Andra skolor hade varken kakelugn eller tillräckligt med ved. Inte behövde de ha täta väggar heller, det finns berättelser som vittnar om glipor i skolhusväggarna så stora att man kunde se snöflingorna falla genom dem.

Inomhusmiljön vintertid kan alltså knappast beskrivas som god i dessa fall. Till detta kom ju också det att många av barnen behövde hänga upp sina kläder på tork i skolsalen, och att själva barngruppen kunde vara både stor och stökig. Vintertid behövdes inte alltid barnen i hemmet på samma sätt som andra mer brådskande tider på året, vilket kunde göra att det blev trångt. I ett lärarminne berättas hur en lärare en vinterdag konstaterar: ”idag har jag 97 barn”. Samtliga elever trängdes i samma skolsal, med sina våta kläder hängande på tork vid kaminen. Författaren konstaterar att luften var både tjock och kvalmig.

Förutom trängseln och den dåliga luften kunde förstås även kylan vara högst påtaglig. Jag skulle vilja passa på och berätta om en ung nyutexaminerad lärarinna, Asta Nordgren (1885-1958) som verkade på den jämtländska landsbygden. Vid en av sina första tjänster som lärare hänvisades Asta till en ej vinterbonad bryggstuga, där hon alltså skulle bedriva sin undervisning. Enda möjligheten till uppvärmning var en tunnbrödsbakugn och en öppen spis. Kylan var bitande den vintern, Asta berättar att termometern visade omkring trettio minusgrader under en lång tid.

Redan klockan fem på morgonen behövde man börja elda i bakugnen, och strax innan eleverna kom var det dags att elda i öppna spisen. Värmen fördelades dock inte särskilt jämt. Asta berättar hur de barn som satt nära elden ”blev nästan stekta” medan barnen längre bort ”fick inte mycket med värmen”. Asta själv gick runt i salen med vinterkappa och tjocka damasker, även om de inte hjälpte så mycket mot kylan. Vattenflaskorna som man hade till griffletavlor på den tiden frös sönder, så barnen fick spotta på sina tavlor för att kunna sudda.

Tanken var först att Asta själv också skulle sova i ett rum i anslutning till bryggstugan, men hennes egen mamma protesterade ”å det bestämdaste” när hon fick höra om detta, och följden blev att Asta istället fick flytta in i en större kammare på gården intill. Här fick hon dela rum med flera, men det fanns i alla fall kakelugn vilket gjorde att temperaturen ”även om natten höll sig flera grader över noll”, som Asta storsint konstaterar.

Kylan var inte att leka med, och ett gott exempel på vilka dåliga villkor lärarinnor och lärare haft i sin tjänsteutövning.

Jag låter Astas egna ord från hennes ålders höst avsluta detta inlägg, som ett särskilt erkännande till de svårigheter hon och andra fått gå igenom.

”Med våren kom trevnaden, och de förfärliga vinterveckornas lidanden sjönk djupt ned i det undermedvetna, men där har de det legat och grott i alla dessa år, därför måste det fram nu. Det känns som en befrielse.”

Källa: Nordgren, Asta & Zeterlund, Ester (red.) (1953). Hågkomster från folkskola och folkundervisning. 10. Stockholm: Föreningen för svensk undervisningshistoria

Intervju med:

NAMN: Magnus Ekwall
GÖR: Enhetschef Kulturskolan Malmö
AKTUELL MED: har fått Lärarstiftelsens Alice Tegnérstipendium på 20 000 kr

Magnus bästa tips:
  • Ha lagom ambitionsnivå när det gäller val av låtar, rörelser och logistik. Ställ krav att alla ska kunna göra sitt bästa.
  • Börja i mindre skala och låt ”Tvåornas kör” växa och utvecklas över tid.
  • Ha roligt! Det är roligt att sjunga och mötas. Det tycker både vuxna och barn.
  • Känna igen klassiska svenska sånger, visor och ramsor.
  • Lyssna på körens egna youtube-kanal