10 februari 2021 | Sara Backman Prytz

Vägen till skolan

Vi är nog många som fascinerats av berättelser om skolbarns långa väg till skolan förr i tiden – nästan det en genre i sig! Berättelser om hur många kilometer eller rent av mil som skulle avverkas oavsett väder och vind. Man ser lätt Bullerby-barnen framför sig, stretande genom snön. Och visst var det ett elände för många barn att över huvud taget ta sig till skolan ibland. Hur löstes detta, och var det verkligen så att barn skulle kämpa sig till och från skolan oavsett väder, före skolskjutsen etablerades? För det första får vi komma ihåg att även om vi haft skolplikt i Sverige sedan 1882 så var det inte reglerat hur mycket undervisning barnen skulle få, vilket gjorde att t.ex. varannandagsundervisning förekom. Långa vinterlov var också vanligt – det finns exempel på småbarnsskolor som haft vinterlov i upp till tre månader. Sen var det förstås också så att föräldrar ibland sa ”idag stannar du hemma” när vädret var allt för ruskigt utomhus. I vissa trakter i landet fanns ibland skjuts att få – bönder som tog med sig torparungarna till skolan i hästskjuts. Men för många barn var det, trots detta, ändå deras emellanåt bistra verklighet att de fick trampa på genom snön ett antal kilometer för att nå fram till skolan.

En genre som är mer sällan hörd är den om lärarinnors och lärares oländiga väg till skolan. I en bok har jag hittat en historia som visar att detta inte heller var så lätt alla gånger. Berättelsen är om småskollärarinnan Helena Wiström (1860-1939) som arbetade som ambulerande lärarinna i Ångermanland. Helena reste alltså runt mellan små orter för att se till att barn på olika håll fick undervisning. På varje ställe stannade hon mellan två och fyra veckor. Vintern utgjorde inget undantag för Helena – hon behövde ta sig till byarna efter Anundsjös fjällvägar också då.

En gång råkade Helena illa ut en sådan resa. Skjutsbonden hade inte plats för henne på släden, så hon fick gå efter i snön. På myren körde släden fast, och bonden fick inte loss den. Han gav sig iväg med hästen för att hämta hjälp, medan Helena fick vänta vid släden i snön och mörkret åtskilliga timmar. Till slut kom hjälpen, och så småningom kunde Helena få vidare skjuts av en annan skjutsbonde. Fortfarande springande efter släden, med packningen uppepå. Väl framme i byn efter tio timmars slit i mörker och kyla kunde det konstateras att både hennes kläder och skor hade gått sönder på färden.

Så nästa gång ni hör om hur eländiga barns skolvägar varit förr i tiden – skänk också en tanke till de lärarinnor och lärare som också kämpat på i snö och motvind för att komma till sina elever!

Källa: Ekwall, Sven (red.) (1991). Minnen och dokument 2 Gamla småskolor och deras lärare : levnadsminnen och miljöbilder. Uppsala: Föreningen för svensk undervisningshistoria