Lärarstolthet

Det finns stunder då jag tvivlar på mitt yrkesval. Är det verkligen värt alla timmars rättningsarbete, alla försök att göra intressanta lektioner av saker långt från elevernas vardag, all vånda i betygsättningstider? Men så minns jag känslan i kroppen när jag haft en riktigt bra lektion med ”flow”, glädjen när eleven äntligen förstår vad jag försökt förklara på så många sätt, tillfredställelsen när tystnaden sänker sig i klassrummet och eleverna är djupt koncentrerade på sina uppgifter. Och så finns de där ögonblicken av lärarstolthet, som dröjer sig kvar och påminner om varför läraryrket är så speciellt, med så stor möjlighet att göra skillnad för andra.

En av mina första klasser hade ovanligt dåligt rykte, kanske inte heller helt oförtjänt. Trots att det var en liten klass krävde den största möjliga fokus från mig som lärare. Bland eleverna fanns alla ytterligheter – kriminalitet, stark religiös övertygelse, elever från trasiga hem, men också studiemotiverade elever med de bästa av förutsättningar. I denna klass gick Petra. Hon kom från ett missbrukarhem och hade som 17-åring valt nykterhet efter en tid i missbruk. Hon försökte verkligen. Hon ville få ordning på sitt liv, passa in och vara seriös, men ofta stod klasskompisarna i vägen för hennes strävan och hon halkade tillbaka i den roll hon så länge haft som ett av klassens orosmoln. Det hände att hon gick över gränsen både verbalt och fysiskt, såväl mot elever i klassen som mot mig och andra lärare. Men trots allt detta har jag sällan mött en elev med sådan kunskapshunger. Hon slukade allt – särskilt i historia. Hon lånade bok efter bok av mig som jag sparat från mina universitetsstudier och varje gång hon läst något ville hon diskutera teorierna i boken med mig. Hon blev också allt mer övertygad om att hon ville använda sina negativa erfarenheter till att göra skillnad för andra och vi lärare uppmuntrade henne förstås i detta.

Jag är inte den typen av lärare som kommer ihåg alla mina gamla elever, som möter en gammal elev på gatan och kan placera in den i rätt klass och rätt år. Mitt minne fungerar inte alls så. Men Petra stannade kvar i minnet och jag återkom ofta till henne i tanken med en undran om hur det gick sedan. Några år efter att Petra och hennes klass tagit studenten var jag på Lärarhögskolan för att rekrytera nya lärarstudenter till Lärarförbundet. Som vanligt var det en strid ström av studenter, samtal, påsar att dela ut, registreringsblanketter att hålla ordning på och mitt i allt detta knackade någon mig på axeln. När jag vände mig om fick jag en stor kram av just denne Petra. Hon sträckte på sig och berättade stolt att hon skulle börja läsa till SYV. Hon var glad över att vi trott på henne och över att ha hittat ett yrke som skulle göra det möjligt för henne att göra skillnad för fler. Jag blev så rörd över att hon hittat vägen till högskolan, och stolt över att ha fått vara med och göra skillnad på hennes resa.

Som lärare följer vi varje elev på deras kunskapsresa. Med rätt resurser kan vi göra skillnad för var och en av dem. Utan rätt förutsättningar riskerar vi lärare istället att slå knut på oss själva och bli sjuka av ett ständigt gnagande samvete som säger att vi skulle kunna göra mer för varje elev om bara, om bara… Våra insatser förtjänar att respekteras, både genom rätt förutsättningar och genom rätt lön. Investeringar i utbildning betalar sig mångfalt i samhället senare!

Det här var Maria Rönns sista och avslutande inlägg för den här gången.
Läs tidigare inlägg här