Enhetsskoletankens uppkomst

Idag ser nog de allra flesta det som en självklarhet att vi har en gemensam grundskola och att alla barn har rätt till en god utbildning på lika villkor. Men när uppstod egentligen tanken om att alla barn borde få gå i samma skola?

Går man tillbaka i historien blir det tydligt att en gemensam skolgång är ett ganska nytt fenomen. Under 1800-talet etablerades en ordning där de flesta barn gick i folkskola medan de pojkar vars föräldrar hade det bättre ställt gick i läroverk medan deras systrar gick i särskilda flickskolor. Denna uppdelning av barn och ungdomar i olika skolformer kom under 1900-talet att succesivt monteras ned. Inledningsvis genom att folkskolans första fyra klasser blev gemensamma för alla barn från och med 1927 och sedan genom införandet av en gemensam grundskola 1962.

I forskning om skolans historia har mycket kraft lagts på att försöka hitta rötterna till dagens gemensamma skolgång. Många gånger brukar folkskolläraren och sedermera ecklesiastikministern (motsvarigheten till dagens utbildningsminister) Fridtjuv Berg framhållas eller också menas att själva tanken om en gemensam skola har djupare rötter som kan spåras tillbaka till antiken eller åtminstone till Johan Amos Comenius och hans pedagogiska tänkande under 1600-talet.

Mycket talar dock för att den som i Sverige var först med att föra fram tankar om en gemensam skolgång för alla barn var läraren och riksdagsmannen Per Adam Siljeström. Han hade bakgrund som fysiker och lärare och hade bland annat varit rektor vid Nya elementarskolan som var en statlig försöksskola, vilken hade till uppgift att prova nya pedagogiska idéer som sedan kom att ligga till grund för läroverkens utveckling.

I samband med 1867 års riksdag lade Siljeström fram en motion som gick ut på att man skulle göra om folkskolan till en kommunal skola där alla barn oberoende av social bakgrund och kön skulle läsa tillsammans tills de var i 14-årsåldern. När Siljeström ett par år senare publicerade en längre text där han utvecklade sina tankar om skolan föreslog han istället att de nya skolorna skulle kallas elementarskolor. Men de skulle inte vara utformade som de elementarläroverk som vid den tiden fanns för pojkar från rikare familjer. Siljeström var mycket kritisk mot läroverken som han menade lade alltför mycket tid på detaljer, läxläsning samt främmande språk. Istället ville han ha en skola som präglades av lärarens muntliga undervisning och då särskilt åskådningsundervisning där läraren använde sig av olika undervisningsmateriel för att förevisa saker.

När skolbarnen väl var klara med sina studier i elementarskolan tänkte sig Siljeström att alla barn skulle ha nytta av att få börja arbeta. Detta skulle inte bara vara bra för samhället, utan även för barnen själva som på så sätt skulle kunna få utveckla sin praktiska förmåga. Vidare tänkte sig Siljeström även att samtidigt skulle alla barn som så behövde kunna läsa vidare vid sidan om arbetet. Denna undervisning skulle skötas av universitetet som genom att etablera skolor runt om i landet skulle kunna erbjuda mer specialiserad undervisning som dags- eller kvällsundervisning beroende av elevernas behov.

En av grundtankarna med den skola som Siljeström ville skapa var att komma bort ifrån att social bakgrund och kön bestämde vilken utbildning som barnen skulle få. Istället ville han att det skulle vara elevernas intresse och fallenhet för olika slags studier som efter avslutad elementarskola avgjorde vilken väg de tog i livet. Till skillnad från hur många ser på skolan idag utgick Siljeström dock inte från allas lika rätt till utbildning när han argumenterade för en gemensam skolgång för alla barn. Istället var det samhällets behov som stod i fokus och det slöseri som präglade ett skolsystem där man inte tog till vara på alla som hade förutsättningar att läsa vidare, men som på grund av att man inte var pojke och kom från en rik familj saknade möjlighet till det.

Texten bygger på: Esbjörn Larsson, ”Enhetsskoletanken som försvann: En studie av radikala och reformistiska tankar kring skolväsendets utveckling under 1800-talet”, i Utbildningens revolutioner: Till studiet av utbildningshistorisk förändring