Tankar från en skrivarkurs

Hanna Fjeld, gymnasielärare i svenska och engelska på Entreprenörsprogrammet på Sven Eriksonsgymnaiset i Borås, skriver om att vara lärare och att vara elev. I somras var hon stipendiaterna på kursen Lärare skriver.

Jag sitter i folkhögskolebiblioteket på det sommarvackra Biskops Arnö och sliter med tankarna och orden. Jag har blivit antagen till en kurs, en veckas sommarkurs där vi, jag och andra lärare, ska förkovra oss och skriva riktigt skarpa texter om skolan, texter som ska göra skillnad. Jag har så mycket som jag skulle vilja säga och berätta men formuleringarna flyr iväg och låter sig inte fångas.

Det är lätt att glömma bort hur det känns att inte kunna. Som lärare är jag van att klara av mycket. Jag har mina gedigna ämneskunskaper. Jag har lång erfarenhet från olika skolor. För att inte tala om hur många lektioner som jag har genomfört under alla år. Jag hänger med i debatten. Läser in mig. Samverkar. Utvecklar. Jag anser mig vara kompetent. Nu är det min tur att prova något nytt, lära mig och utvecklas. Nu är jag den där eleven som försöker följa lärarens instruktion att hitta kopplingar mellan Harry Martinsons ”Aniara” och Johannes Anyurus ”De kommer drunkna i sina mödrars tårar” men ändå inte riktigt vet vad hon ska leta efter.

På fikarasten pratar vi om våra texter. Någon delar min frustration kring skrivandet, andra är inne i ett flow och vill inte diskutera så mycket utan sippar tyst på sitt kaffe. Sen läser vi delar av varandras texter. Kommer med kritik. Frågar. Förklarar. Ändrar. Skriver om. Tar en promenad till badplatsen för att kyla våra hårt arbetande hjärnor. Vilar. Skriver lite till. Vi får var sin stund med kursledaren som utmanar och lockar fram nya tankar. Jag ändrar hela min ursprungsidé. Skriver nytt. Skriver om. Jag släpper tankarna på prestationen och på texten. Det går genast lättare och orden börjar komma tillbaka.

Jag funderar på eleven som kämpar med romankopplingarna där i klassrummet och på vad jag kan göra för att hjälpa henne när hon känner att hon inte kan eller förstår. Hur kan jag som lärare vara hennes kritiska vän som stöttar men som också har förväntningar på att hon faktiskt kan ta sig framåt? Jag tänker på vikten av en trygg miljö där eleven törs visa sig okunnig och sårbar ¬– där hon också vågar fråga efter hjälp från någon som vet mer. Jag tänker på hur betydelsefullt det är att vi lärare själva vågar utforska känslan av att tappa fotfästet för en stund och på hur fint det känns när man plötsligt kan.

Läs mer om stipendiet Lärare skriver