Hälsolära och faran med kaffe

Hösten 1930 höll läkaren Carl August Ljunggren en serie föreläsningar i radio för skolbarn. Ämnet var hälsolära – det låg i tiden att undervisa om hygien, goda kostvanor och ett allmänt friskt och sunt levnadssätt.
Ljunggren var en fiffig pedagog. I anslutning till sina föredrag uppmanade han skolbarnen att skriva uppsatser på ämnet och skicka in till honom – på så sätt skulle de både få en repetition av innehållet och han skulle kunna kontrollera vilka kunskaper de tagit till sig. En uttalad baktanke om att barnen på detta sätt också skulle dela med sig i hemmen och på så sätt även bidra till föräldrarnas förbättrade kunskaper om hur man levde ett sunt liv fanns också.

En prissumma utlovades till de bästa uppsatserna, vilket säkert hjälpte de lyssnande skolbarnen att engagera sig lite extra i uppgiften. Totalt skickades cirka 6000 uppsatser in till Ljunggren, som nöjt konstaterade att resultatet av hans arbete överträffade hans djärvaste förhoppningar.

Ett urval av uppsatserna publicerades år 1932 i boken med titeln ”Hur vi blivit starka och friska – läsebok i hälsolära författad och illustrerad av barnen själva”. Boken är ett fantastiskt tidsdokument, och en av de största behållningarna är just barnens illustrationer.
Vad Ljunggren ansåg vara kärnan i att vara ”stark och frisk” står klart: barn skulle hålla sig och sin omgivning ren, röra på sig mycket, få frisk luft, äta nyttigt och absolut inte dricka kaffe. Kaffedrickandet var vid denna tid, ansåg man, ett utbrett problem och baserat på hur ofta barnen skriver om kaffe som ett gift måste Ljunggren ha varit effektiv i sin anti-kaffepropaganda i radioföreläsningarna. Kanske var några av dem rent av lite uppskrämda?

Flickan Hanna skriver såhär om kaffet:
– Sista gången berättade doktorn om hur skadligt kaffet är. Det innehåller ett gift, som heter koffein. Det inverkar skadligt på nerverna och på hjärnan. För tillfället piggar det upp, och man blir vaken av det, men efteråt kommer förslappning. Giftet verkar långsamt, så det kan dröja flera år, innan man blir sjuk av det.

En annan flicka, Kerstin, delar med sig av sina personliga erfarenheter av det vi idag skulle kalla koffein-detox:
– När jag bodde i Maglarp, var jag mycket sjuklig. Hemma hos oss drack vi mycket kaffe, och min morbror hade alltid ont i magen, och jag var klen. Så flyttade vi till Trälleborg. Då talade doktorn om att kaffet var mycket skadligt, och vi upphörde att dricka det. Nu må vi mycket bättre.

Med denna uppsats var doktor Ljunggren säkert mycket nöjd – tänk, det var ju precis sådär han ville att det skulle bli! Genom sin folkbildningsinsats kunde barnen sprida sina kunskaper till föräldrarna och på det sättet kunde hela folket bli sundare och stakare, och mindre kaffedrickande.

Exemplet med koffein är kanhända något lättsamt val, i en lite allvarligare läsning av Ljunggrens urval kan man se tydliga stråk av den tidens rashygieniska tankar. Det understryks ytterligare av hur doktorn själv beskriver hur vinsterna från bokförsäljningen skall komma till nytta, genom en fond:
– Avkastningen skall uteslutande användas till främjandet av det skolhygieniska arbetet, så att – som en flicka uttryckte sig – ”vårt land skall översvämmas av vackra flickor och kraftiga gossar”.

Som tidsdokument är denna skolbok alltså högst representativ för 1930-talet. Det som är intressant och unikt med den är dock att vi får se detta genom barnens ögon.

Referenser:
Ljunggren, Carl August (1932). Hur vi blivit starka och friska: läsebok i hälsolära. Stockholm: Natur o. Kultur

se även Anne-Li Lindgrens avhandling om skolradion på 1930-talet:

Lindgren, Anne-Li (1999). ”Att ha barn med är en god sak”: barn, medier och medborgarskap under 1930-talet. Diss. Linköping : Linköpings universitet