Föräldrar mot skolan.

Redan från att folkskolan etablerades i Sverige under första hälften av 1800-talet var det ett utbrett problem att föräldrar inte var särskilt intresserade av att deras barn skulle gå i skolan. Barn fostrades och utbildades i hemmet, så hade det varit så länge man kunde minnas. Dessutom var det viktigt att barnen kunde hjälpa till i hushållet eller på gården. Syskon behövde passas, potatis plockas, vatten bäras. I den nya ordningen som sakta smög sig på skulle barn alltså inte bara behöva uppfostras av någon utomstående, man förlorade också viktig arbetskraft i hemmet. Till det kom också en del praktiska hinder: skolvägen kunde vara både lång och svår och inte alla barn hade kläder eller skor för att inleda varje morgon med en strapats genom väder och vind. Säkert hade de inte heller humöret för det, alltid.

Potatisplockning 1916. Här behövdes barnen. (Fotograf Erik Rud/Västergötlands museum)

Någon regelrätt skolplikt fanns inte heller, så det var ganska lätt för föräldrar att ta sig en lite mer avvaktande inställning till sina barns skolgång. Vissa barn hölls hemma några dagar här och där, andra i långa perioder. Ibland organiserade föräldrarna till och med gemensamma långa skolstrejker där barnen inte gick i skolan alls. Självklart var ett klassperspektiv också närvarande i konflikterna mellan hem och skola. Å ena sidan genom att det oftast var i de allra fattigaste delarna av landet där föräldrarna hade svårast att undvara sina barn, men också genom en från föräldrarna naturlig misstänksamhet inför att barnen genom skolan skulle stöpas om till lydiga medborgare som visste sin plats i samhällsordningen.

För lärare var det förstås ett problem att föräldrar kunde vara så avogt inställda till skolan. Det blev svårt att planera undervisningen och lära barnen det de som föreskrevs i undervisningsplanerna. Olika sätt att försöka lösa saken prövades – på sina håll införde man till exempel särskilda premier som delades ut till barn med hög närvaro. På andra ställen anpassade man istället undervisningen efter föräldrarnas önskemål och lade in längre ledighetsperioder.

År 1924 berättades det i Svensk Läraretidning om hur skolorna i Ivetofta i Skåne varit särskilt framgångsrika i att skapa hög närvaro. De hade förvisso arbetat med belöningar för hög närvaro, men det var inte bara det som spelade roll menade man:

”Det är fastmer den vilja till framgång, som framarbetats och framvuxit hos alla, föräldrar, barn lärare och skolmyndigheter. Alla önska det bästa resultat för sin skola, alla arbeta på att övervinna och neutralisera svårigheterna. Där anföras flera rörande och illustra historier på särskilt målsmännens intresse för sin skolas skolgångsstatistik. Där en sådan anda gått alla i blodet, där är framgången given och segern vunnen.”

Ivetofta framhölls alltså som ett föredöme, och artikelförfattaren uppmanade andra mer skolskeptiska bygder (”de välmående öst- och västgötabönderna”) att ta lärdom.

Lisa matar höns, 1920. Lisa var 12 år när bilden togs. Vi vet inte vad varken hon eller hennes föräldrar tyckte om skolan, men hönsen behövde oavsett matas. (Bohusläns museum)

Ofta föreställer vi oss 1800-talets och det tidiga 1900-talets folkskola som en institution där läraren hade stor auktoritet i bygden och skaror av barn plikttroget kämpade sig den långa vägen till skolan dag efter dag. Så kunde det förstås vara på sina ställen. Men en lika sann bild är den som berättats här ovan – med föräldrar som med en påtaglig skepsis till skolan som institution höll sina barn hemma eller till och med aktivt motarbetade lärare. Utifrån ett större utbildningspolitiskt perspektiv blev det här en viktig fråga att arbeta med när grundskolan skulle införas: att bygga föräldrarnas förtroende för skolan sågs som en framgångsfaktor. Men det är en senare historia.

Källor:
Citatet är hämtat från Svensk Läraretidning, 1924, nr 31, s. 611.