Att undervisa i kristendom eller om religion

Idag ser vi det som en självklarhet att skolan ska förmedla undervisning om religioner och andra livsåskådningar. Därtill har flertalet forskare påpekat att dagens religionsundervisning bedrivs inom en sekulär diskurs, där att inte tro framstår som det normala. Så har det emellertid inte alltid varit. Dagens religionsundervisning är en relativt sentida företeelse. I samband med de stora skolreformerna på 1960-talet väckte just religionsundervisningens framtida organisation stor debatt.

Under 1900-talets första hälft hade kristendomsundervisningen betraktats som kärnan i skolornas demokratiska fostransuppdrag. Detta började förändras i takt med välfärdsstatens expansion och en allt starkare ekonomisk och teknisk utveckling. I de läroplaner som skrevs för grund- och gymnasieskolan under 1960-talet trängdes kristendomsämnet tillbaka till förmån för objektivitet, vetenskaplighet, kritiskt tänkande och tolerans.

När exempelvis 1960 års gymnasieutredning presenterade sitt betänkande år 1963 föreslogs dels att undervisningstiden för kristendomsundervisningen skulle halveras, dels att namnet skulle ändras till religionskunskap. Förslaget mötte stark kritik från kristna kretsar, vilket resulterade i en namninsamling till försvar för kristendomsämnet. På lite drygt två månader samlades 2,1 miljoner namnteckningar in. Frågan om kristendomsundervisningen väckte alltså stort engagemang i hela landet, inte minst i dagspressen.

Under stora delar av 1963 rapporterade svenska dagstidningar dagligen om namninsamlingen. Olika åsikter och argument ställdes mot varandra och skapade därigenom en dynamisk skoldebatt som allmänheten kunde ta del av.

I dagspressen framhöll kristendomsämnets försvarare att en väl tilltagen kristendoms- och religionsundervisning var nödvändig, eftersom kristendomen hade byggt upp hela den svenska och västerländska kulturen. Undanträngdes kristendomen i skolorna skulle det uppväxande släktet omöjligen kunna förstå och bidra till det svenska samhällets utveckling. Genom detta tillskrevs således kristendomen ett allmänbildande värde.

Ett annat sätt att försvara kristendomsämnet var att understryka dess etiskt fostrande värde. Detta innebar dock inte att ämnets försvarare förespråkade undervisning i kristendom. Däremot framhölls att kristendomen förmedlade ett gemensamt etiskt språk som var nödvändigt för demokratin. Det underströks också att värden som människolivets okränkbarhet, samhällssolidaritet, tanke- och tryckfrihet omöjligen kunde levandegöras utan kristendomen. För att motivera kristendomsämnets fortsatt starka ställning i skolan lyftes alltså dess allmänbildande värde och etiskt fostrande egenskaper fram. Dessutom inflikades ofta att det sedan införandet av 1951 års religionsfrihetslag hade det varit ytterst få som valt att lämna Svenska kyrkan. Därför beskrevs det som en demokratisk rättighet för barnen att få en religionsundervisning där kristendomen inte marginaliserades.

Plansch för kristendomsundervisning tryckt i gult och svart på ljus botten. Plansch nummer VIII, Andra Mosebok kapitel 2 verser 1-10, II. Mos. 2, 1-10. Motivet föreställer en kvinna som håller en korg med ett barn i vid ett vattendrag. Kvinnor runt omkring i vassen.

Jönköpings läns museum (CC BY)

Alla var dock inte övertygade om kristendomens förträfflighet. Kritikerna framhöll ofta att ämnets försvarare var bakåtsträvande och att det gick mot demokratiska principer att tillskriva kristendomen ett särskilt fostrande värde.

Oaktat vad olika aktörer tyckte om kristendomsämnet, var 1963 års tidningsdebatt ett viktigt incitament för bildandet av Kristen Demokratisk Samling år 1964, som idag går under beteckningen Kristdemokraterna. Dessutom visar tidningsdebatten att det även under 1960-talet fanns ett stort stöd för ämnet och att det var långt ifrån självklart att dagens religionsundervisning skulle få den utformning den har. Det är även svårt att förneka att kristendomen helt har spelat ut sin roll i skolans fostransuppdrag, eftersom det i skolans värdegrund från 2022 står att eleverna ska fostras till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande i ”överensstämmelse med den etik som förvaltas av kristen tradition och västerländsk humanism.”

Referenser och vidare läsning:

1. Kristendomsundervisningens förändring undersöks av Emma Hellström i den kommande avhandlingen Kampen om folkhemskristendomen. Kristendomsundervisningens roll i den demokratiska skolans framväxt, 1920–1969.
2. Algotsson, Karl-Göran. Från katekestvång till religionsfrihet. Debatten om religionsundervisningen under 1900-talet. Stockholm: Rabén & Sjögren, 1975.
3. Johansson, Göran. Kristen demokrati på svenska: studier om KDS tillkomst och utveckling 1964–1982 Diss. Lunds universitet, 1985.
4. Kittelmann Flensner, Karin. Religious Education in contemporary pluralistic Sweden. Diss. Göteborgs universitet, 2015.