Hugo Gyllander – författare, översättare och sagohyfsare

Hugo Gyllander (1868–1955) kan beskrivas som en grå eminens inom 1900-talets svenska barnboksutgivning: inflytelserik genom sin stora översättargärning, men ändå okänd för de flesta, för översättare blir ju som bekant sällan celebriteter.

Under ett par årtionden bistod Gyllander Svensk läraretidnings förlag med verser, skolpjäser, original¬sagor och översättningar från engelska, franska, tyska, danska och norska. Gyllander skrev både för förlagets jultidning Jultomten, och för dess inflytelserika bokserie Barnbiblioteket Saga. Framför allt var hans översättningar av klassisk barn- och ungdomslitteratur viktiga. Mellan Gullivers resor (1902) och Sago–landet (1948) översatte Gyllander ett trettiotal böcker. De innehåller sagor från franska, tyska (Hauff; Bröderna Grimm), danska (Andersen), norska (Asbjörnsen och Moe), sägner, legender (Lucia; Genoveva) och berömda levnadsöden (Columbus). Därtill översatte han flera historiska äventyrsromaner, som Ivanhoe och De tre musketörerna, västernskildringar som Den siste mohikanen och Buffalo Bill. Han översatte också böcker av Jules Verne, Charles Dickens och Mark Twain.

I Saga-arkivet på Svenska barn¬boksinstitutet finns över 180 brev bevarade från Gyllander till redaktörerna och förlagscheferna Amanda Hammarlund och Signe Wranér. Det är ett rikt och mångsidigt material, som ger en inblick i hur översättare och redaktörer arbetade och diskuterade hur översättningar skulle utföras och vilka åldrar en viss bok eller genre kunde tänkas passa. Breven säger också mycket om arbetsvillkor och inte minst om personkemin mellan kontrahenterna.

Den första serien brev skickades från 1905 och ett par årtionden framåt till Amanda Hammarlund och handlar bland annat om Gyllanders översättning av Bröderna Grimms sagor. Den andra serien brev är från 1936 och framåt, och skickades till Signe Wranér. Breven handlar i båda fallen om sago¬gestaltning, urvalsnormer och vad som är lämplig läsning för barn. Jag har framför allt fastnat för vad Gyllander har att säga om översättningen av Asbjörn¬sens och Moes norska folk¬sagor. Ett smakprov på hur han tänkte kring sitt uppdrag som sagoöversättare återfinns i ett brev skrivet till Signe Wranér 1936:
”Nu några ord om öfversättningarnas språkliga sida.
Sagor äro ju egentligen afsedda att berättas. Och folksagan att berättas i folkton. Man frestas då lätt att frångå det regelbundna skriftspråket (regelbundna = af regler bundna) och söka skapa ett slags språkligt mellanting mellan tal- och skriftspråk. Med fara att falla in i godtycklig regellöshet och vulgaritet. Jag är mycket rädd för dylika experi¬ment. När barnen i skolan få lära sig svenska efter skriftspråket, är det ej lämpligt att i deras förströelselitteratur ge dem ett språk utan regler och grammatik, ofta alldeles individuellt formadt. Det skapar kaos i de små hjärnvindlingarna! — Jag har så godt jag kunnat, ofta med små retuscher, behandlat grundtexten. Och tagit med de sagor, jag funnit bäst. Fort¬sättning följer snart. Äfven de klumpigaste sagor kunna ju hyffsas! — Ja, nu är början gjord, och den är ju alltid värst!” (18/1 1936)

Brevet visar att Gyllanders ideal är att ligga nära originalet i sina översättningar – det handlar om ”små retuscher” – men att det likväl kan finnas utrymme för språkliga förbättringar av klumpigt formulerade sagor. Uppdraget, som Gyllander ser det, är att vara trogen källtexten så långt som möjligt och ändå göra den tillgänglig för en ny läsekrets. När det gäller Grimm-översättningarna är Gyllander också påfallande trogen, även när de är våldsamma och råa. Asbjörn¬sens och Moes norska sagor, som ibland är vulgära, vågade och har alltför muntliga drag, ”hyffsar” han – eller stryker helt.

Vidare läsning
Björn Sundmark arbetar med en artikel om Hugo Gyllanders översättargärning och samarbetet med Svensk läraretidnings förlag inom ramen för forskningsprojektet Sagan om Saga, som drivs av Svenska barnboksinstitutet. Artikeln publiceras i tidskriften Barnboken – tidskrift för barnlitteraturforskning under 2025.

Mer information om forskningsprojektet finns här:
Sagan om Saga – Svenska barnboksinstitutet