En lärarutbildning i världsklass

En lärarutbildning i världsklass, det sägs vara målet för den framtida lärarutbildningen. I dagarna kommer regeringens utredare med sitt förslag på hur denna dröm ska bli verklighet. I direktivet framgår det att större fokus behöver läggas på såväl ämnes- och ämnesdidaktiska kunskaper som kognitionsvetenskap och praktisk metodik.

Att stärka läraryrkets status genom ett tydligare fokus på ämneskunskaper är också ett av målen med förändringen. Hur det kommer bli återstår att se. Man kan också fråga sig om fokuset på världsklass gör någon större skillnad jämfört med att vara bäst i klassen? Det senare ”bäst i klassen” var mottot för propositionen som låg till grund för den lärarutbildning som gäller idag. Det vi dock vet är att  skolans organisering och dess professioner har varit i beslutsfattarnas intresse långt innan dess.

Fram till 1960-talet var de vanligaste skolformerna folkskolan och läroverken. Vid folkskolorna arbetade folkskollärarna som hade utbildats vid folkskoleseminarierna. Och på de statliga läroverken undervisade läroverkslärare som hade fått sin utbildning på universitet. Med grundskolans införande skulle dessa två lärarkårer förenas, hur detta skulle gå till och om fokus skulle ligga på ämneskunskaper eller på pedagogiska och didaktiska kompetenser var uppe till diskussion både i 1940 års skolutrednings och 1946 års skolkommissions betänkanden.

Karolinska skolan. Fotograf: Åke Ahlstrand, Örebro, Örebro Stadsarkiv.

Genom högskolereformen 1977 kom lärarseminarierna att införlivas med övriga högskolesektorn och ungefär vid samma tidpunkt beslutades att lärarutbildningen skulle bli sammanhållen. Alla lärare – oavsett vilket stadie de skulle arbeta på – skulle läsa lika många terminer. Kritikerna var dock rädda för att den nya lärarutbildningen skulle leda till att framtidens lärare blev, som det stod i Göteborgs-Posten ”en sorts `cocktaillärare´, som kan säga någonting om det mesta, men som i själva verket inte kan någonting”.

När reformen väl infördes 1988, blev kompromissen att lärarutbildningen delades upp i två olika inriktningar. En med fokus på utbildning för lärare som arbetade i årskurserna 1-7 och en för årskurserna 4-9.

En förnyad lärarutbildning, var namnet på nästa utbildningsreform för läraryrket. I propositionen som lades fram 2000 stod det att samhällsförändringarna i stort liksom den ökade decentraliseringen av skolan innebar att framtidens lärare behövde vara beredda till en livslång lärande. Av det skälet behövde ett större fokus ligga på ökade kompetensutveckling så att läraren hade både ”djupa och breda kunskaper”. I anslutning till det livslånga lärandet argumenterades det också för att lärarutbildningen behövde bli forskningsförberedande.

Bara tio år senare var det dags för ännu en lärarutbildning. Det var då som ledordet löd ”bäst i klassen”. Skolan behövde fler utbildade lärare som hade ”gedigna ämneskunskaper” och som var ”pedagogiskt skickliga” för att eleverna skulle nå upp till kunskapsmålen. Det är också vid den här tiden som lärarlegitimationen infördes. Det vill säga att de som har gått ut lärarutbildningen får en legitimation som visar vilka ämnen som de har behörighet att undervisa i.

Är lärarutbildningen till för skolan eller tvärtom? I många fall har skolorganisatoriska förändringar inneburit att utbildningen till lärare har förändrats. Men samtidigt, som 1960 års lärarutbildningssakkunniga skrev, är ”det uppenbart att skolans utveckling i högsta grad är beroende av hur lärarutbildningen utformas”. Det återstår alltså att se hur länge den nya lärarutbildningen kommer att gälla. Vad vi kan veta är att det varken kommer vara den första eller sista gången som lärarutbildningen står i fokus för politikens eller allmänhetens intressen.  

Vidare läsning:
Göteborgs-Posten, Den nya lärarrollen, 23 mars 1976
Kommittédirektiv 2023:111, Utveckla lärar- och förskollärarutbildningarna
Ringarp, Johanna & Parding, Karolina,

Orkester på Karolinska skolan 1956. Fotograf: Okänd, Örebro Stadsarkiv