Ersättningsskolan – ett dåtidens introduktionsprogram?

Återkommande nås vi av uppgifter om att drygt en fjärdedel av grundskolans elever lämnar skolan utan godkänt betyg i alla skolämnen och så många som var sjätte elev saknar tillräckliga kunskaper i svenska, matematik eller engelska för att kunna antas till ett nationellt gymnasieprogram. Istället hänvisas dessa ungdomar till introduktionsprogram där de ges möjlighet att läsa för att bli behöriga till ett nationellt gymnasieprogram eller få stöd att komma ut på arbetsmarknaden. Men är detta med att elever lämnar skolan utan fullständiga betyg ett nytt problem? Och hur har detta problem hanterats tidigare i svensk skola?

Ersättningsskolan är ett tidigt exempel på en skolform för dem som hade lämnat skolan utan fullständiga betyg. I 1897 års folkskolestadga föreskrevs att för de som på grund av fattigdom hade blivit befriade från folkskolans undervisning – efter det att de åtminstone lärt sig sin kristendom, kunde läsa rent samt skriva enklare ord och mening, behärskade de fyra räknesätten samt bråkräkning och lärt sig sjunga psalmer – kunde kyrkostämman besluta att det skulle hållas ersättningsskola så att eleverna kunde upprätthålla de kunskaper de fått med sig från skolan.

I samband med att fortsättningsskolan (se artikeln Fortsättningsskolan – en skola för att lära arbetares barn arbeta) fick en egen stadga 1918 blev också ersättningsskolans verksamhet mer tydligt reglerad. Av den nya stadgan framgick att ersättningsskolan var till för dem som hade bristande skolgång eller saknade fullständiga avgångsbetyg för att kunna antas till fortsättningsskolan. Syftet med skolformen var framförallt att eleverna skulle ta till sig folkskolans lärokurs, men det fanns också en förhoppning om att eleverna skulle lära sig mer. Till sin form kunde ersättningsskolan likna den allmänna fortsättningsskolan och kallades då mindre fortsättningsskola eller också kunde den kallas repetitionsskola om fokus låg på att just repetera folkskolans kurs.

Bohusläns museum (PDM)

Vad gäller ersättningsskolans praktiska utformning var detta något som reglerades lokalt av de olika skoldistrikten, men till skillnad från hur fortsättningsskolan var organiserad saknades det exempel på undervisningsplaner från skolöverstyrelsen för ersättningsskolan. Med stöd i ett antal stickprov bland lokala undervisningsplaner kan dock konstateras att ersättningsskolan framförallt verkar ha organiserats som en enklare variant av fortsättningsskolan. I Järfälla (1936) nämns kort och gott att ersättningsskolan skulle följa samma timplan som fortsättningsskolan och av undervisningsplaner från Kristianstad (1920) och Njurunda (1942) framgår det att ersättningsskolan verkar ha varit en mer sammandragen variant av fortsättningsskolan, där man lade mest fokus på sådant som låg nära elevernas vardag och i vissa fall utelämnade mer avancerade moment i den undervisning som bedrevs inom fortsättningsskolan.

Ett liknande upplägg verkar man även ha haft i Mjölby skoldistrikt (1926) där undervisningen i ersättningsskolan framförallt var inriktad på att repetera och förstärka elevernas kunskaper i modersmål och räkning. Inom modersmålet övade eleverna särskilt rättskrivning och författandet av enklare texter såsom brev medan matematikundervisningen koncentrerades till hela tal och enklare decimalbråk samt huvudräkning. Inom medborgarkunskap låg fokus på familjen, kommunen och staten.

I jämförelse med fortsättningsskolan, vilken var den skolform som det stora flertalet elever som lämnade folkskolan gick i, var ersättningsskolan aldrig någon stor skolform. Som störst var ersättningsskolan 1930/31 då 11 600 elever gick i denna skolform. Detta utgjorde dock inte mer än 7 procent av de elever som gick i fortsättnings- eller ersättningskolor. Från 1940-talet och framåt sjönk sedan andelen elever i ersättningsskolan till ett par tre procent innan skolformen upphörde i slutet av 1950-talet.

Som framgår var ersättningsskolan långtifrån de introduktionsprogram som vi har idag och någon anpassning av undervisningen till elevernas individuella behov var det heller inte tal om. Snarare verkar det ha handlat om att ge elever med bristande skolgång en förenklad variant av fortsättningsskolan. Vad slutligen gäller ersättningsskolans omfattning kan man lätt förledas att dra den slutsatsen att det idag är betydligt fler elever som har bristande kunskaper än före grundskolans införande. Viktigt att komma ihåg är dock att fortsättnings- och ersättningsskolan i det tidiga 1900-talets skolväsende motsvarar vad som i dagens skola är högstadiet, vilket gör det svårt att göra direkta jämförelser gällande andelen som klarade av skolgången.

Gällande ersättningskolan har följande publikationer använts:

1. Elever i obligatoriska skolor 1847–1962: Pupils in compulsory schools in Sweden 1847–1962 (Stockholm 1974).
2. Exempel på undervisningsplaner för fortsättningsskolor (Stockholm 1919).
3. Bror Rudolf Hall (red.), Sveriges allmänna folkskolestadgar 1842–1921 (Lund 1924).
4. Kungl. Maj:ts nådiga stadga för fortsättningsskolan: given Stockholms slott den 16 september 1918 (1918).
5. Läroplaner för fortsättningsskolorna inom Järfälla skoldistrikt (1936).
6. Läroplan för tvåårig allmän fortsättningsskola inom Njurunda skoldistrikt (1942).
7. Läroplan för tvåårig ersättningsskola inom Njurunda skoldistrikt (1942).
8. Reglemente för Kristianstads skoldistrikt (1920).
9. Reglemente med undervisningsplan för undervisningsskolorna i Mjölby skoldistrikt (1926).