Fortsättningsskolan – en skola för att lära arbetares barn arbeta

Idag pratas det allt oftare om behovet av fler yrkesutbildade och en anpassning av gymnasieskolan efter samhällets behov. För drygt hundra år sedan var det dock inte ungdomar i de övre tonåren som skulle lära sig ett yrke, utan genom den fortsättningsskola som inrättades 1918 skulle arbetarklassens barn redan i 13–14-års ålder förberedas för arbetslivet.

När skolväsendet utvecklades under 1800-talet blev det ingen gemensam skolgång för alla barn, utan man gick i olika slags skolor beroende på vilken familjebakgrund man hade. De allra flesta barn gick dock i folkskolan, vilket var en skolform som i regel omfattade sex år. Detta innebar att man slutade skolan redan året efter att man fyllt tolv år.

Under början av 1900-talet framstod dock folkskolan som enda förberedelse för vuxenlivet inte längre som tillräcklig. Sverige hade sedan mitten av 1800-talet genomgått en dramatisk omvandling genom att landet industrialiserades, vilket var något som också i grunden förändrade vägen ut i vuxenlivet. Tidigare hade många ungdomars första kontakt med arbetslivet varit som piga, dräng eller lärling, men i och med industrialiseringen fanns det nu en rad olika arbetsplatser att välja mellan. Ett problem som en del politiker såg med denna utveckling var att många arbetarungdomar nu inte längre var under uppsyn av husbönder eller hantverksmästare, utan fick anställningar där arbetsgivaren bara hade kontroll över dem under arbetstid. Denna frihet framställdes ofta som farlig för ungdomarnas framtid, då nöjen och syndigt leverne ansågs hota ungdomarnas religiösa och moraliska utveckling. Ett annat problem var att de nya arbetena som springpojke och springflicka, eller enklare fabriksarbete, inte gav ungdomarna något egentligt yrkeskunnande, vilket exempelvis lärlingsåren tidigare hade gjort. Därtill menade man att kvinnornas intåg på arbetsmarknaden gjort att unga flickor inte längre fick lära sig att ta hand om ett hushåll.

För att lösa dessa problem inrättades 1918 en obligatorisk fortsättningsskola för dem som gått sex år i folkskolan. Till skillnad från folkskolan innebar fortsättningsskolan inte heltidsstudier, utan man läste 360 timmar under två år samtidigt som man arbetade. Skolämnena var också färre. Modersmål och medborgarkunskap var ämnen som lästes av alla, medan ämnet arbetskunskap bara lästes av dem som gick i yrkesbestämda fortsättningsskolor. De som gick i allmänna fortsättningsskolor läste istället naturkunskap och slöjd. Att man delade in fortsättningsskolan i en yrkesbestämd och en allmän variant hade främst praktiska skäl. På många orter hade man svårt att hitta lärare som kunde undervisa i yrkesämnen och i vissa fall framstod det inte heller som klart vilket yrke som ungdomarna på orten behövde förberedas för.

Som det skulle visa sig blev fortsättningsskolan ingen större succé, även om det var många barn som gick i denna skolform. I och med 1936 års beslut om sjuårig skolgång halverades fortsättningsskolans timantal och i samband med grundskolans införande försvann skolformen helt. Tanken om att ge ungdomar möjlighet till tidig yrkesutbildning fanns dock kvar i samband med grundskolans införande, genom att man 1962 införde möjligheten att välja yrkesinriktning i nionde klass. Yrkesinriktningarna blev dock inte särskilt populära och när skolan fick ny läroplan 1969 togs inriktningarna bort.

Vidare läsning

Den som vill lära sig mer om fortsättningsskolans tillkomst kan läsa Ingrid Lindells Disciplinering och yrkesutbildning: reformarbetet bakom 1918 års praktiska ungdomsskolereform (Uppsala, 1992)