Flexibel examen i realskolan

Skolan exkluderar idag en stor andel elever från mycket många yrkesutbildningar genom icke-flexibla behörighetsregler till gymnasieskolan: alla elever ska dras över samma kam. För att bättre förstå rimligheten i dagens stränga likformighetskrav, handlar detta inlägg om hur det fungerade innan grundskolereformen. Vi tittar närmare på realskolan och realskoleexamen. Men först en resumé av dagens situation.

Idag är svensk skola med marginal Europaledande i att exkludera elever i årskurs 9 från vidare studier på såväl teoretiska som yrkesförberedande utbildningar. Cirka 20 procent av en årskull saknar behörighet till gymnasieskolan. Närmast Sverige ligger Estland med 9 procent. I våra nordiska grannländer är motsvarande siffror i trakterna av några enstaka procent. Bakgrunden är ett 30 år gammalt politiskt beslut om att elever måste ha nått betyget E (Godkänt) i samtliga kärnämnen (svenska, matematik och engelska) för att få studera vidare i gymnasieskolan. En annan omständighet är att i Sverige är mycket många yrkesförberedande utbildningar placerade i gymnasieskolan och har så varit sedan 1960-talet. Innan 1994 och sedan grundskolans införande 1962 var systemet mer flexibelt utan någon tydlig formell betygsgräns mellan godkänt och underkänt som kunde användas i behörighetsregler till gymnasieskolan.

Bild: Realexamen i Gränna 1961. Fotograf Percy Heldebrandt, Grenna Museum genom Digitalt Museum.

Men hur var det då innan grundskolans införande 1962? Faktum är att det även då var flexibelt, vilket realskolan och realskoleexamen är ett bra exempel på. Realskolan inrättades 1905 som den nedre delen av läroverket (skolår 4 till 9). Den övre delen av läroverket hette gymnasium (skolår 9 till 12). Dessa två skolformer hade olika inriktningar. Realskolan skulle förbereda för gymnasiet, yrkesutbildningar utanför läroverket samt arbetslivet. Gymnasiet var då helt teoretiskt och förberedde eleverna för universitet och andra högre studier. För de elever som inte gick vidare till gymnasiet kunde läroverksstudierna avslutats med en realexamen i skolår 9, för att sedan gå vidare till yrkesutbildningar eller arbetsliv.

Bild: Realexamen i Gränna 1961. Fotograf Percy Heldebrandt, Grenna Museum genom Digitalt Museum.

För att erhålla realexamen genomgick eleverna skriftliga och muntliga prov. Jag kommer nu visa hur denna examen reglerades i 1933 års läroverksstadga, som var i kraft fram till mitten av 1950-talet. Examensprocessen inleddes med fyra skriftliga prov: i svenska, engelska, tyska och matematik. Därefter följde muntliga prov i minst fyra ämnen som eleverna fått undervisning i under det sista skolåret.[1] För att gå vidare från den skriftliga prövningen till den muntliga krävdes minst godkänt (då betyget B) i svenska och i två ämnen till. Man behövde alltså inte vara godkänd på alla fyra skriftliga prov. Därtill kunde elever som bara klarat godkänt i svenska och ett ämne till gå vidare om två tredjedelar av de undervisande lärarna tyckte det var rimligt. Vid betygsättningen i respektive ämne skulle lärarna också ta hänsyn till elevens prestationer under tidigare skolår.

Det grundläggande direktivet för att erhålla realexamen var att en elev skulle ha minst godkänt (betyget B) i samtliga ämnen, men det fanns undantag. Elever kunde med målsmans godkännande helt frikallas från undervisningen i matematik och kunde ändå ta realexamen utan prövning i matematik. Var en elev inte frikallad från matematiken, så kunde eleven, om lärarna accepterade det, kompensera ett underkänt betyg i ett ämne med högre betyg än godkänt i ett eller två andra ämnen alternativt det högsta betyget i ett av realskolans övningsämnen, till exempel idrott eller slöjd. Faktum är att 1905 års läroverksstadga var ännu mindre sträng. Där kunde examen erhållas även om upp till två ämnen var underkända och om lärarna kunde acceptera det.

Bild: Realexamen i Gränna 1961. Fotograf Percy Heldebrandt, Grenna Museum genom Digitalt Museum.

Realexamen var således flexibel till sin natur och alla elever drogs inte över en och samma kam. En sådan skola uppkom i Sverige först på 1990-talet. Så dagens stränga likformighetskrav på svenska elever tycks inte bara vara unika för dagens Europa, de tycks även vara unika i den svenska utbildningshistorien.

[1] Dessa ämnen var svenska, tyska, engelska, franska (ej obl.), historia med samhällslära, geografi, matematik, biologi med hälsolära, fysik och kemi.

Källor:

1933 års förnyade läroverksstadga med förklaringar och hänvisningar jämte timplaner och undervisningsplan m. m. rörande allmänna läroverken. Stockholm: Norstedt.

Hall, B.Rudolf. (red.) (1930). Sveriges allmänna läroverksstadgar 1561-1905 11 1905 års läroverksstadgar. Lund: Fören. för svensk undervisningshistoria.