Årtioendets vackraste skolbok

”Om våren, om våren då är det allra bäst, då har vi så roligt och leka allra mest”. Så börjar en känd visa av Alice Tegnér som finns med i sångboken ”Nu ska vi sjunga”. Första upplagan av sångboken kom ut 1943 och fick då ett väl mottagande. Med översvallande ord beskrevs den glädje och jubel som de små barnen kände när de fick ta sångboken i sina händer. Tänk att få en alldeles egen bok!

Ja sångboken var en fullträff, som en recensent beskrev den. I en annan recension var rubriken att sångboken var ”trevlig”. Det man främst tog fasta på var att det äntligen fanns en volym där de mest kända sångerna för de yngsta eleverna fanns samlade. Initiativtagare till boken var Alice Tegnér som redan tre år tidigare, vid sin 75-årsdag, hade överlämnat ett bidrag till Sveriges allmänna folkskollärarförening. Hennes önskan var att avkastningen från minnesfonden skulle gå till att främja musikundervisningen i folkskolan.

Musikundervisningen hade, ansåg man varit försummad, inte minst gällde det sångundervisning för småskolan. Visserligen hade Småskollärarinneföreningen försökt på frivillig väl utbilda sina lärare, men mer behövde göras. Förhoppningen var att musikundervisningen skulle bli bättre genom att kurser i undervisningen anordnades för deras medlemmar, men tills det hade nått ut i hela landet hoppades man på att ”Nu ska vi sjunga!” skulle bli ett välbehövligt hjälpmedel för de enskilda klasslärarna.

”Majas sommarvisa” och andra sånger som vi fortfarande känner igen fanns med i den första utgåvan som var rikt illustrerad av Elsa Beskow. De vackra bilderna på varje sida gjorde den njutbar att titta på. Det var som ”en symfoni i färger och bilder”. Förutom att sångboken sågs som årtiondets vackraste skolbok var ytterligare ett plus att den var lätt läst.  Äntligen kunde barnen följa med i noterna och texten och slapp ”besväret att med stapplande bokstäver skriva av sångtexterna från svarta tavlan”.

Allt var inte bara jubel och glädje. I en recension i Dagens Nyheter kritiserades att vissa välkända sånger inte har fått plats bland de utvalda bidragen. Istället hade man valt att ha med en del mer moderna stycken. Troligtvis var det så att småskollärarinnorna hade velat visa på den sångskatt som låg mer i tiden. Och visst kunde det vara bra, men vad var det för fel på de gamla danslekarna och folkvisorna eller som skribenten frågade sig, citat: August Strindbergs och Ruben Liljefors vackra ”välkommen åter, snälla sol”?

Jämfört med den tidigare sångboken för småskolan som Julius Hammarlund hade givit ut i början av sekelskiftet går det att se att visst hade många folkvisor försvunnit i den nya sångboken. Men möjligen var det inte bara det som kritiken handlade om, utan också om att det kyrkliga tilltalet hade fått ge vika för mer barnvänliga visor.

Hur hade då urvalet gjorts? I Svensk Lärartidning kan man läsa att Sveriges småskollärarinnor hade fått skicka in önskemål på visor som de ville skulle finnas med. Därefter hade Annie Petersson haft det svåra uppdraget att välja ut vilka som skulle få plats. Det var säkerligen ett delikat uppdrag att göra ett urval som både skulle passa lärarnas och elevernas smak och som också gjorde att sångboken kom till användning. De kritiska rösterna till trots blev resultat en visskatt som än idag gör den till en svensk sångboksklassiker.