Disciplin på 1500-talet

Vid mitten av 1500-talet gav en svensk präst ut ett omfattande verk om Nordens kultur och historia. Prästen hette Olaus Magnus, var född år 1490 och bror till Sveriges siste katolske ärkebiskop Johannes Magnus. De båda bröderna befann sig på grund av det politiska läget i och med reformationen på landsflykt från Sverige, och kanske bidrog en viss hemlängtan och önskan om att få teckna en egen bild av hemlandet till att Olaus Magnus tog sig an och fullföljde det gigantiska projektet. Boken skrevs på latin och i den kan man läsa om vitt skilda ämnen – lekar, krig, sjöodjur, handel, schackspel, dans, bad – för att nämna några. Som präst och med god insikt i kyrkans organisation lämnar han också en beskrivning av hur skolan fungerade under 1500-talet.

Illustration av skola ur Olaus Magnus verk från år 1555.

Pojkar som fick skolundervisning under den här perioden fick det främst för att i framtiden kunna få kyrklig tjänst, som det hette på den tiden. Pojkarna samlades i stiftsstäder och fick där undervisning av skolmästare eller pedagoger i bland annat latin, musik, astronomi och aritmetik.

En kärna i 1500-talets pedagogik (och även tidigare århundradens, får man förmoda…) var den fysiska disciplineringen.  Olaus Magnus återkommer i flera kapitel till hur viktigt det var att tukta och bestraffa ynglingar så att de inte slog in på fel väg. Ris, spö och färla nämns som redskap för sådant tuktande. I kapitlet om skolundervisning skriver Olaus Magnus såhär:

” [—] med spö eller ris aga dem, därest de icke vilja skicka sig väl, likasom man för kreatur brukar gissel och för hästar sporrar för att egga dem till snabbhet. Sammalunda skola ock piltarna med sagda medel nödgas att beflita sig om dygden och framhärda däruti.”

Följden om man åsidosatte den här typen av fostran skulle kunna bli ödesdiger:

”Ty den som uppfostrar gossar i oinskränkt frihet och tillstädjer deras oarter, han skall en gång med sorg få se dem såsom tjufvar lida sitt straff i galgen.”

Ingen skillnad skulle göras beroende på pojkarnas familj eller bakgrund. Även rikemanssöner skulle fostras med aga av skolmästaren, menade Olaus Magnus. Kanske kan man till och med misstänka att det fanns de som menade att rikemanssönerna skulle få en särskilt sträng och fysiskt hård disciplinering. I ett annat kapitel skriver Olaus Magnus om ”Adliga gossars uppfostran till krigare” och han ger exempel efter exempel på hur adelsmännens söner redan från att de var spädbarn skulle tuktas fysiskt. De skulle piskas och smaka riset, men även utsättas för hetta och köld, allt detta för att de skulle bli härdade och starka krigare. I katedralskolorna fostrades dock inga krigare, utan präster – idealet att pojkar skulle misshandlas till lydnad och härdighet verkar alltså ha genomsyrat även den undervisningen.

Den latinska originalutgåvans titelsida.

Såhär nästan 500 år efter att Olaus Magnus skrev om kroppslig bestraffning i skolorna känns det förstås väldigt omodernt att läsa om. Den typen av disciplinering blev dock ett månghundraårigt inslag i elevers vardag: först 1926 förbjöds den i läroverk, och 1958 i folkskolor. Olaus Magnus syn på pedagogik var alltså mer tidlös än vad man vid första anblick kanske reflekterar över.

Källa:
Olaus Magnus, Historia om de nordiska folken
I faksimilutgåva på Litteraturbanken.