Skolbarnens skridskoåkning

I många hundra år har barn och vuxna vintertid åkt skridskor. Känslan att i full fart susa fram på is är tidlös. I äldre tiders skolminnen kan man också läsa en hel del om hur skolbarn åkt skridskor både på raster eller på sin lediga tid. En del barn åkte skridskor till skolan också – det måste ha förkortat tiden avsevärt för dem, i alla fall om både is och skridskor var tillräckligt bra.

Skolbarn åker skridskor.

Som rastnöje var skridskoåkningen populär för de barn som gick i skolan nära en sjö, kanal, å eller damm. I ett skolminne från 1910-talet berättas det såhär:

”Under vintersäsongen hade vi elever svårt med lektionstiderna. På raster gällde det att hinna åka skridsko eller annat på skön nedanför skolan. Man missade lätt inringningen, men vår hygglige lärare gick med ringklockan ner mot sjön. (…)
Så hade vi barn full sysselsättning även när vi inte ”sutto i vår bänk”. Det var stoj och glam.”

Även längre tillbaka, på 1860-talet, förekom skridskoåkning som lustfyllt nöje bland skolbarnen. I ett annat skolminne berättas det träffande att ”skridskoåkning idkades flitigt, med lust och fröjd”.

Allt var kanske ändå inte bara lust och fröjd med skolbarnens skrinnande. Det verkar till exempel ha varit ett problem att många hade riktigt dåliga skridskor, eller att man helt enkelt inte hade några. Det sistnämnda kunde lösas med att man turades om att åka, eller att man delade på skridskoparet och åkte på bara en skridsko.

Barn åker skridskor.

Att skridskorna var av dålig kvalitet var lite svårare att komma till rätta med. Från 1870-talet har vi följande minne:

”Det enda ledsamma med dessa vinternöjen var de ytterst primitiva redskap, som på den tiden stodo ungdomen till buds. Så t. ex. bestodo skridskorna i allmänhet av »skridskostockar» av trä med en järnskena inunder, som fästes vid foten med läderremmar av enklaste slag. Foten åkte lätt på sned, och ännu värre var det, när en rem gick sönder. Hur många gånger har jag inte som liten parvel gråtande larvat hem från den ’härliga sporten med en trasig rem i handen! Och som om det varit i går minns jag, när en av stadens ungherrar uppträdde i moderna järnskridskor, för första gången sedda i samhället. Sådana skridskor kallades länge »amerikanska».

Både flickor och pojkar åkte skridskor, men på vissa håll verkar flickorna ha haft sämre tillgång till skridskor:

”Det var mycket dåligt med skridskor för flickorna, men man lånade, om det fanns möjlighet. Det var enkla skridskor av trä med en stålskena under. Inte hade man heller lämpliga skodon, men roligt hade vi. Pojkarna var i allmänhet duktiga skridskoåkare men de var ändå mycket överseende med oss flickor, som åkte dåligt och ständigt tappade skridskorna. De hjälpte oss binda på skridskorna som artiga kavaljerer.”

En viss romantisk laddning verkar ha funnits i luften kring skridskobanorna när skolbarnen blev lite äldre, det ser man också i källor och från flickskolor och pojkläroverk runt sekelskiftet 1900.

Skridskoåkning på Fyrisån, Uppsala. Till vänster i bild flickskolan Magdeburg. Flickskoleeleverna åkte också skridskor.

Skridskoåkningen var även något som verkligen uppmuntrades av skolan. Så kunde skolan till exempel besluta om spontana skridskolov när isen och vädret var tillräckligt bra. Skridskolovet kunde vara del av en skoldag, eller en hel dag. Syftet var att få barnen (och kanske lärarna) att få njuta av vintersport under en lite längre sammanhängande tid, utan att behöva ringa in i någon skolklocka.

Seden med spontana skridskolov har dött ut, men barns skridskoåkande består – låt oss hoppas på många fina isdagar under 2025!

Referenser:

Årsböcker i svensk undervisningshistoria