Vapenövningar och värntjänstutbildning i svensk skola

Det är nog ingen som undgått att ett allt mer spänt världsläge gjort att frågor om försvar fått en allt mer framträdande plats i samhällsdebatten och att upprustningen av vårt lands totalförsvar är en utveckling som påverkar snart sagt varje del av vårt samhälle. Skolan är i detta sammanhang inget undantag. Den pågående läroplansutredningen diskuterar till exempel huruvida kunskap om totalförsvaret och NATO ska ingå i läroplanen för grundskolan och det har även förts fram motioner på riksdagen om införandet av totalförsvarskunskap i skolan. Men hur har skolan relaterats till landets försvar under tidigare perioder av krig i vår omvärld?

Om man ser tillbaka på skolans historia kan det konstateras att Sverige faktiskt har en ganska lång tradition av militära övningar i skolan. Redan 1863 infördes det exercis, fäktning och målskjutning vid landets skolor för ”… befrämjande av ungdomens physiska utbildning till ett kraftigt, starkt och härdat slägte” (SFS 1863:3). Dessa övningar var bara till för pojkar och i praktiken var det framförallt de som läste vid läroverken som fick ägna sig åt vapenövningar i skolan.

Skolans vapenövningar utgjorde ett stående inslag på många svenska läroverk fram till 1917, då riksdagen beslutade att inte längre avsätta medel för skjutövningar för läroverksungdomen. Argumenten bakom beslutet var dels att verksamheten tog tid från övrig undervisning och dels att den utökade övningstiden för värnpliktiga gjorde det överflödigt att lära ungdomar skjuta som en del av sin skolgång. Beslutet innebar dock inte att skjutövningarna upphörde ute på skolorna, då många läroverk valde att inrätta skytteföreningar där verksamheten kunde fortsätta på frivillig basis.

I slutet av 1930-talet kom frågan om försvarsövningar i skolan upp på nytt och i april 1939 kom ett beslut om införandet av en särskild luftskyddsutbildning i svenska skolor. Detta beslut följdes sedan av en utredning året därpå som föreslog införandet av värntjänstutbildning för både pojkar och flickor. Enligt förslaget skulle skolbarnen redan från skolstart ägna sig åt förberedande övningar för att sedan vid 12-års ålder påbörja den egentliga värntjänstutbildningen. Bland de olika moment som föreslogs kan nämnas skytte för pojkarna samt sjukvård och matlagning för flickorna medan såväl pojkar som flickor skulle lära sig att agera ordonnans samt utföra spaningsuppdrag.

”Uppsalagymnasisternas värntjänst inledd i går”, Uppsala 1942. Gymnasieelever vid Högre Allmänna Läroverket, nuvarande Katedralskolan, lär sig att lägga bandage. Fotograf Paul Sandberg Upplandsmuseet (PDM).

Den debatt som följde på förslaget var hård och många vände sig särskilt mot förslaget att pojkar skulle börja lära sig skjuta som en del av skolans verksamhet redan vid 12 års ålder. Resultatet blev därför att värntjänstutbildningen begränsades till gymnasienivå och att det blev frivilligt att delta i skjutövningarna. Av inskickade rapporter från olika skolor går det att se att övningarna ofta omfattade från några dagar till uppemot en dryg vecka i början av skolåret och av de 6932 pojkar som erbjöds utbildning i att hantera vapen var det bara 22 som avstod. Vidare var det heller inte ovanligt att skolungdomarna på sin fritid deltog i hemvärnets verksamhet eller tjänstgjorde som luftbevakare.

Värntjänstutbildningen pågick under hela andra världskriget även om det finns exempel på läroverk som under de sista åren började rikta om verksamheten mot mer av samhällsarbete. Under våren 1945 kom så frågan om verksamhetens fortlevnad upp till debatt på riksdagen. Kritiker framförde att verksamheten kanske inte haft så stor betydelse för landets försvarsförmåga och att när nu försvarsberedskapen förbättrats borde man inte längre lägga medel på värntjänstutbildning i skolan. I samband med denna debatt kom det även rapporter från Tyskland som berättade om hur skolungdomar användes som soldater i ett desperat försök att stå emot de allierades framryckningar, vilket bidrog till att beslutet att inte längre finansiera värntjänstutbildningen fattades med en stor majoritet.

”Skolornas värntjänst har börjat”, Uppsala 1944. Elever vid Högre Allmänna Läroverket övar med gevär, Skolgatan 2. Fotograf okänd Upplandsmuseet (PDM)

Vad som hände med skolans skjutövningar efter andra världskriget är inte närmare studerat, men mycket talar för att verksamheten åter igen övergick till något som bedrevs inom skytteföreningar ute på skolorna. Därefter kom skjutövningarna att med tiden förlora sin militära koppling och idag bedrivs skytte som idrott för skolungdom inom ramen för Skolskyttefrämjandet som en del av Svenska Skyttesportförbundet.

För vidare läsning hänvisas till:

1. Richardson, Gunnar, Hitler-jugend i svensk skol- och ungdomspolitik: beredskapspedagogik och demokratifostran i Sverige under andra världskriget, Fören. för svensk undervisningshistoria, Uppsala, 2003.
2. Larsson, Esbjörn. ”Barn från Mars : Skolungdomens vapenövningar”. Militärhistorisk tidskrift, Försvarshögskolan, 2014, s. 147–64.
3. Larsson, Esbjörn. ”Att fostras för landets försvar : Värntjänstutbildning för pojkar och flickor under andra världskriget”. Militärhistorisk Tidskrift, vol. 1, nr 2015, Försvarshögskolan (FHS), 2016, s. 89–134.
4. Larsson, Esbjörn. ”Introduktionen av flickors värntjänstutbildning under andra världskriget : En studie av förändrade uppfattningar om kvinnors verksamhetssfär i det totala krigets tidsålder”. Gender, History, Futures : Report from the XI Nordic Women’s and Gender History Conference, Stockholm, Sweden, August 19–21 2015, Sveriges kvinno- och genushistoriker, Umeå, 2018, s. 199–207.
5. Larsson, Esbjörn. ”Friluftsdagarnas våldsamma förhistoria”. Skolans högtider : Ceremoni, fest och firande i svensk skolhistoria, Föreningen för svensk undervisningshistoria, Uppsala, 2020, s. 121–45.