Rätten till delaktighet.

Visuellt stöd leder inte automatiskt till ökad förståelse. Bilder och andra visuella stödformer är inte alltid lättare att tolka än tal eller text. Det har också uppmärksammats att pedagoger i förskolan ibland kan bli så fokuserade på att utföra tecken att samspelet med barnen och det verbala språket hamnar i bakgrunden. Det betyder inte att TAKK saknar värde, men påminner om att kommunikation alltid formas i mötet mellan individer och miljö.

Teckenspråket representerar däremot en delvis annan berättelse. För döva handlar teckenspråk inte bara om kommunikation utan om tillhörighet, kultur och ett eget språk med egen grammatik och historia. Forskning om Svenska Dövas Riksförbund visar att dövrörelsen under flera decennier motsatte sig delar av den statliga integrationspolitiken. Skälet var inte motstånd mot delaktighet, utan en oro för att teckenspråket och den döva gemenskapen skulle försvagas när inkludering definierades som placering i samma skolor som alla andra.

Upp med händerna igen. Källa: VM23689:1, Vänersborgs museum

Inkludering betyder alltså inte samma sak för alla. För vissa grupper handlar den om tillgång till gemensamma arenor, medan den för andra också handlar om rätten att bevara ett eget språk och en egen kultur. Sett ur det perspektivet framstår teckenspråk inte bara som ett pedagogiskt verktyg, utan som en minoritetspolitisk fråga.

TAKK och teckenspråk bygger på olika idéer om delaktighet. Den ena betonar tillgänglighet i den gemensamma miljön, den andra rätten till ett eget språk och en egen gemenskap. Båda perspektiven behövs. Utmaningen ligger därför inte i att välja mellan dem, utan i att skapa ett samhälle där både inkludering och språklig identitet ryms.