Från arbetskunskap till PRAO

Idag talas det mycket om behovet av yrkesutbildning och det ställs också krav på att skolväsendet ska anpassas för att få fler att välja yrkesutbildningar. Men hur har det sett ut genom historien? Hur har skolan förberett ungdomar för yrkeslivet?

Går man tillbaka till folkskolan fanns det inledningsvis inte så mycket som förberedde för yrkeslivet. Istället var det först i och med reformeringen av fortsättningsskolan år 1918 som man införde arbetskunskap som ett ämne inom den yrkesbestämda fortsättningsskolan. Arbetskunskap utgjorde inom dessa utbildningar oftast husligt arbete för flickor, medan en vanlig inriktning för pojkar var jord- och skogsbruk. Det fanns dock en rad andra inriktningar också, såsom handel, snickeri och träindustri, bergsbruk och järnhantering, elektro-teknisk industri, trämasse- och pappersindustri, fiske och sjöfart, skomakeri samt metallindustri och metallslöjd, vilka framförallt var till för pojkar. Eleverna var vanligtvis i 13-årsåldern när de började fortsättningsskolan och tanken var att de skulle gå i fortsättningsskolan parallellt med att de arbetade.

I och med att folkskolan förlängdes till sju år kortades även fortsättningsskolan ned från två till ett år och i många fall var det först i 14-årsåldern som man började läsa arbetskunskap. Undervisningen var framförallt inriktad på att lära sig om yrket och det man skulle arbete med, men det ingick även moment som rörde arbetslivet mer generellt. Till de senare delarna hörde exempelvis ”hygieniska synpunkter i fråga om arbetet”, vilket handlade om hur man skulle leva för att bibehålla en god arbetsförmåga och vikten av arbetsglädje.

När Sverige under 1950-talet drog igång försöksverksamheten med en enhetsskola kom yrkesorientering att bli ett inslag i 7:e och 8:e klass och i 8:e klass gavs även möjlighet till praktisk yrkesorientering i form av att fyra veckor av läsåret förlades till någon arbetsplats. Ser man till elevernas val fanns det även här tydliga skillnader mellan pojkars respektive flickors val. Pojkar valde i första hand att prova på yrken som bilreparatör, elektriker, metallarbetare, jordbruksarbetare, skogsarbetare, snickare eller plåtslagare, medan flickor istället valde sjukvårdsbiträde, barnsköterska, damfrisörska, kontorist, trädgårds- och smådjursskötsel, hembiträde, sömmerska eller tandsköterska. Affärsbiträde var det enda yrket som var vanligt bland både flickor och pojkar.

I samband med Lgr62 förändrades den praktiska yrkesorienteringen genom att den koncentrerades till 8:e och 9:e klass med tre i 8:e klass som skulle fördelas mellan olika arbetsplatser. Vidare fick eleverna inför 9:e klass välja mellan en rad olika linjer, där det bland de yrkesförberedande fanns att välja mellan allmänpraktisk, teknisk-praktisk, handels- och hushållsteknisk linje.

I samband med Lgr 69 försvann linjeindelningen i 9:e klass och med den även en tydligt yrkesförberedande undervisning i grundskolan. Däremot blev den praktiska yrkesorienteringen kvar och i och med Lgr80 bytte den namn från praktisk yrkesorientering (PRYO) till praktisk arbetslivsorientering (PRAO). PRAO fanns med som ett moment i högstadiets undervisning fram till Lpo94, då PRAO upphörde att vara ett obligatoriskt inslag. Därefter fanns arbetslivsorienteringen enbart kvar som ett inslag i samhällskunskapsundervisningen. Sedan 2018 är PRAO dock återigen ett obligatoriskt inslag på högstadiet.

Det är dock inte bara i skolans värld som det hänt mycket mellan åren 1918 och 2018. Under första hälften av 1900-talet var det långtifrån ovanligt att ungdomar i lägre tonåren gick ut i arbetslivet medan genomsnittsåldern för inträde på arbetsmarknaden idag är 22 år (Dagens arbete 2018:5).

Vidare läsning:

Åsa Broberg, PRYO och PRAO – olika föreställningar om arbete och arbetsliv i grundskolans historia

Ingrid Lindells Disciplinering och yrkesutbildning: reformarbetet bakom 1918 års praktiska ungdomsskolereform (Uppsala, 1992)