Barnens vinterkläder

På 1800-talet fanns inga bävernylonoveraller, inga fleecefodrade regnkläder, inga goretex-impregnerade boots, och vattenpelare var inte uppfunnet. Barn fanns det ju däremot gott av, och snö också. Så hur var skolbarnen klädda? Det ska jag diskutera i detta inlägg!

Ibland möts man av uppfattningen att ”det gick ju bra förr” när man talar om barns förutsättningar i historien. För många barn gjorde det tack och lov det, men det ändrar inte det faktum att det också gick riktigt dåligt för många andra barn. Det här med kläderna är ett sådant exempel. Barnen hade långa skolvägar, skolhusen var kyliga, och många barns kläder var direkt usla. Om man tittar i lärartidningar från tidigt 1900-tal blir det tydligt att de mindre bemedlade barnens klädsel var ett stort problem, särskilt när det var kallt och rått vintertid. De hade inte alltid ordentliga skor, utan kunde få gå i träskor även på vintern. Särskilt eländigt verkar det ha varit att så många barn blev våta och kalla om sina små fötter på väg till skolan, och sen fick sitta med blöta strumpor hela dagen i den bristfälligt uppvärmda skolsalen innan de sen skulle traska hem genom samma snö. Lärarna uppmärksammade förstås detta – lärare i alla tider har haft skarpa ögon för barn som inte mår sådär jättebra. Lärarnas försök att hitta lösningar på problemet med våta nedkylda elever återkommer i lärartidningarna: i vissa skolor verkar man till exempel ha uppmuntrat eleverna att ta med sig särskilda strumpor för skolan, så att deras våta strumpor hemifrån fick hänga på tork under skoldagen och sen vara torra och redo för hemgång.

Frågan om kläderna verkar faktiskt till och med ha varit aktuell som ett argument mot heltidsläsning. Länge var det lite si och så med barns skolgång – några gick varannan dag, andra hade långa uppehåll. När heltidsläsning lyftes som en viktig insats för barn verkar det enligt Svensk Läraretidning ha funnits de som påtalade problemet med barnens kläder. De våta kläderna skulle inte hinna torka innan det var dags för barnen att igen ge sig ut och blöta ner sig på väg till skolan!

Problemet med barnens bristande beklädnad var välkänt, vilket också gjorde att det var ett vanligt föremål för välgörenhet. Enskilda donationer, insamlingar, skolkassor och församlingar kunde bidra genom att antingen skänka kläder och skor eller bidrag till kläder och skor till de fattiga barnen. I takt med att välfärdssamhället byggdes ut fick fler barn möjlighet att klä sig varmt och torrt. När vi studerar historien utifrån barnens villkor på det här sättet är det dock på sin plats med ödmjukhet inför vår samtid. Frusna barn är inte något som bara fanns för hundra år sen, utan vi får komma ihåg att det fortfarande idag finns barn som på grund av knappa hemförhållanden sitter med kalla tår i klassrum både här och där. Liksom för hundra år sen finns det dessutom både lärare och andra vuxna som ser detta och jobbar för att hitta lösningar som ska ge alla barn förutsättningar för en varm vardag.

Läs nästa inlägg här