Högre musikalisk utbildning för kvinnor

Innan kvinnor fick tillträde till universiteten fanns också ett fåtal institutioner där de kunde få annan typ av högre utbildning. En av de allra första var Kungliga Musikaliska Akademien som började ge kvinnor tillträde till sina kurser redan år 1854. Musikalitet var en uppskattad förmåga i borgarklassen, inte minst hos kvinnor, och vid den här tiden började villkoren för kvinnor i utbildningsväsendet och i offentliga tjänster undan för undan att förbättras. Mot det som bakgrund är det kanske inte så konstigt att Akademien fattade beslutet att även flickor skulle kunna få utbildas hos dem.

J. P. Cronhamn var den som kom med förslaget att kvinnor skulle få läsa vid KMA.

Till skillnad från universiteten där kvinnor under lång tid utgjorde en mycket blygsam minoritet var gruppen kvinnliga studerande redan tidigt stor. Redan det första året antogs 76 elever till sångklassen, och från det ökade antalet kvinnor stadigt. Från 1870-talet var kvinnorna i majoritet vid Akademien.

En viss könsobalans fanns dock i fråga om vilka ämnen de kvinnliga och manliga eleverna läste. Musikhistorikern Eva Öhrström har till exempel gått igenom arkivhandlingar från 1850-talet, och kan konstatera att kvinnor läste körsång och solosång i större utsträckning än männen, men att de å andra sidan helt valde bort till exempel violin och blåsinstrument. Blåsinstrument var ett manligt kodat instrument, och man kan gissa att det var helt främmande för unga kvinnor att plötsligt börja spela trumpet. 30 år senare, på 1880-talet återfinns samma struktur: ingen kvinna hade valt något blåsinstrument som huvudämne; piano och sång dominerade hos dem.

Elfrida Andrée (1841–1929)

Den allra första kvinna som examinerades från Kungliga Musikaliska Akademien var den numera uppmärksammade tonsättaren Elfrida Andrée, som år 1856 fick avlägga examensprov. Detta gjorde hon som privatist, eftersom själva organistutbildningen ännu var stängd för kvinnor. Att examineras efter egna studier gick dock bra.

Hon har själv beskrivit examinationen, och man förstår att examinatorn, herr van Boom måste varit mycket stöttande i en kanske nervös provsituation. Andrée berättar att hon fick i uppgift att spela en sonat av Beethoven, och att van Boom var den som vände notbladen:

”Emellan hvart litet uppehåll uppmuntrade han mig med ’bra, snällt, nätt bra, ha courage bara’ hvilket gjorde på mig den verkan att jag, enligt Fredrik, hade spelat bättre än vanligt.”

Elfrida Andrée klarade sin examen och blev med det Sveriges första kvinna med organistexamen. Hon fortsatte utbilda sig även vid Kungliga Musikaliska Akademien. Några år senare blev hon också Sveriges första kvinnliga organist – för att hon skulle kunna få en sådan tjänst behövdes nämligen en lagändring, bara examen räckte inte.

Som tonsättare har Elfrida Andrée inte fått samma erkännande som sina manliga kollegor, men intresset för henne idag är växande. Ur ett utbildningshistoriskt perspektiv är hon ett intressant exempel på hur kvinnliga pionjärer navigerat sig i ett föränderligt utbildningslandskap.

Referenser:

Läs mer om KMA och kvinnorna i:

Öhrström, Eva: Sociala könsstrukturer i den högre musikutbildningen: en översikt’, Svensk tidskrift för musikforskning LXXV (1993), ss. 55–80.

Elfrida Andrée:

Elfrida Andrée, Svenskt kvinnobiografiskt lexikon (artikel av Eva Öhrström)