Flickor kommer in på de statliga läroverken

Länge var de statliga högre läroverken enbart till för pojkar. Flickor som ville få en högre utbildning eller till och med studentexamen fick söka sig till privata flickskolor, eller studera på egen hand och sen avlägga studentexamen som privatist. Detta var dock en ordning som debatterades och ifrågasattes redan från 1800-talet. År 1923 luckrades den tidigare rigida ordningen upp något, när kvinnliga lärjungar gavs rätt att gå på läroverk. Från och med det året släpptes flickor in på en del läroverk. Genom läroverksreformen år 1927 öppnades än fler dörrar för flickorna: nu skulle de på pappret få samma rättigheter till läroverksutbildning som pojkarna. 1920-talet var alltså ett omvälvande årtionde när det gällde flickors rätt till utbildning. För de tidigare av män och manlighet präglade läroverken började en ny tid, något som i många avseenden stötte på motstånd. Hur skulle det bli när flickorna fick plats, och vilka hinder fanns?

Flickgymnastik vid Gävle Läroverk på 1920-talet. Foto: Carl Larssons Fotografiska Ateljé AB (Länsmuseet Gävleborg)

De huvudsakliga invändningarna rörde i många läroverks kollegier skolans praktiska förutsättningar. Lokalerna var inte anpassade för flickor, menade man. Toaletter och nya omklädningsrum skulle behöva byggas.  När besluten om flickors tillträde blev klara blev dessa skolor tvungna att med ombyggnationer och nya lösningar anpassa den typen av utrymmen till flickorna. Då beslutet att anta flickor ibland kom mycket nära inpå terminsstarten finns anledning att tro att vissa ad hoc-lösningar genomfördes, om de ens gjorde det.

Det finns exempel från ett läroverk där toalettfrågan i samband med skrivningar inte var löst för flickor, därför fick en flicka uppsöka en potta bakom en skärm längst fram i salen på samma sätt som pojkarna, vilket skall ha krävt ett visst mod. Ytterligare ett exempel på detta står att finna från Växjö läroverk, i vilket man stötte på patrull när det gällde flickornas gymnastik. Eftersom flickorna inte ansågs kunna ha tillgång till den redan befintliga salen hänvisades flickorna till ömsom flickskolans lokaler eller till polishusets gymnastiksal. Utöver det lyftes även argumentet att läroverkens traditioner hotades. Även den så kallade sedlighetsdebatten fick visst utrymme. En del lärare verkar ha varit oroliga för att samundervisningen skulle leda till ökad osedlighet bland ungdomarna. Eller ”slams och flirt” som en lärare kallade det.

En flicka och två pojkar tar studentexamen år 1925. Foto: Elin Anrep (Nordiska Museet)

Flickornas tillträde diskuterades inte bara av lärare och rektorer, utan även av skolpojkar inom ramen för (de manliga) läroverksföreningarna. När det gällde just frågan om sedligheten var det inte mycket diskussion om saken i elevföreningarnas debatter. Där var det snarast bevakandet av läroverkens manliga traditioner som stod i fokus. Detta löstes i en del föreningar på det sättet att flickor helt enkelt inte välkomnades in i alla föreningar: de fortsatte vara exklusivt manliga.

Bland både lärare och manliga elever det även funnits många röster som var positiva till samundervisningen. Flickors och kvinnors rättigheter i samhället lyftes fram som en viktig demokratisk fråga. Även om motståndet i vissa avseenden alltså var högst påtagligt för de flickor som skulle börja läroverken på 1920-talet fanns också de som välkomnade både reformen och flickorna själva. Diskussionerna på 1920-talet påminner om att det inte bara är i riksdagen som de stora skolreformerna avgörs; de prövas och förhandlas i korridorer, klassrum och i diskussioner bland både lärare och elever.

Källor:
Diverse läroverksminnen