Saga och ”indianböckerna”

Bokserien Barnbiblioteket Saga var 1900-talet kanske viktigaste läsfrämjande projekt. Avsikten var att ge alla svenska barn tillgång till billiga barnböcker av god kvalitet. Svensk läraretidnings förlag gav ut böcker för barn och ungdomar i olika genrer, allt ifrån sagor till teaterpjäser. En viktig kategori var romaner och berättelser. Här skilde man mellan ”äventyrsböcker” och så kallade ”indianböcker”.

Termen ”indianbok” användes i Sverige under 1900-talets första hälft om böcker som huvudsakligen var förlagda till Nordamerika och handlade om Amerikas ursprungsbefolkning. Berättelserna kretsade kring konflikten mellan ”det vilda” och ”det civiliserade”, och präglades av dubbelhet i sin nostalgiska längtan efter ett liv i samklang med naturen, och en avsky för primitivismens barbariska baksida. Genren speglar tidens intresse för det primitiva och det rastänkande som växte fram. Eftersom termen indianbok bygger på de europeiska kolonisatörernas ofta nedsättande benämningen av Amerikas ursprungsbefolkning, ”indian”, undviks den i dag och används bara som historisk term. Det är som sådan jag använder den här.

Indianboken var en av de allra populäraste genrerna i den svenska barnlitteraturen under 1900-talets första hälft. Genombrottet kom redan under 1890-talet. ”Flertalet pojkar torde anse en ny ’indianbok’ för en nästan lika nödvändig julartikel som gran och risgryn”, skrev barnbokskritikern Gurli Linder i Dagens Nyheter i december år 1900. De förlag som under 1900-talets första decennier publicerade flest indianböcker var Nick Carters förlag och bokförlaget Svithiod. De gav ut korta, billiga och spännande böcker i långa serier, vanligen i häftesform och uppbyggda kring olika hjältar. Det kunde vara detektiver, som Nick Carter, men också indianbokshjältar som Buffalo Bill, Texas Jack och Sitting Bull.

Indianböckerna var en egen underavdelning i Barnbiblioteket Saga, och man gav inte ut vilka indianböcker som helst, endast ”indianböcker av det goda slaget”, som förlaget framhölls i en presentation. Vilka egenskaper hade då de indianböcker som betraktades som goda? Och vad var det för fel på dem som man tyckte var dåliga?

I Barnbiblioteket Saga publicerades sju indianböcker under 1900-talets första hälft. Tre av dessa var skrivna av James Fenimore Cooper: Den siste mohikanen (1911), Hjortdödaren (1929) och Skinnstrumpa (1949). Men i själva verket var Saga-bibliotekets utgivare starkt kritiska mot hela indianboksgenren. Tydligast är kritiken i förordet till Sagas utgåva av Den siste mohikanen. Där ställs Coopers bok i skarp kontrast till ”den del av ungdomslitteraturen, som man brukar benämna ’indianböcker’”. Denna gren av ungdomslitteraturen har, skriver man, under senare tid ”varit föremål för starka och delvis berättigade angrepp”. ”Man har klandrat dylika böckers torftiga innehåll, där de blodiga, vilda äventyren spelar huvudrollen, och deras dåliga flacka stil.” Men sådan är inte Den siste mohikanen, försäkrar förordet. Värt att notera är att det inte är den koloniala skildringen av urbefolkningen som kritiseras, utan våldet och den språkliga kvaliteten.

Vilka böcker var det då som man syftade på? Allt tyder på att det framför allt var de indianböcker som gavs ut av Nick Carters förlag och bokförlaget Svithiod som avsågs. Dessa bokförlags billiga bokserier utsattes för mycket hård kritik. Kritiken mot ”Nick Carter-böckerna” blev så småningom så våldsam att försäljningen 1909 stoppades. Häftena, som i stor utsträckning lästes av ungdomar, anklagades för att vara just blodiga och skadligt upphetsande – precis det som Saga-bibliotekets utgivare vände sig mot. Till yttermera visso förklarade utgivarna i en annons i Svensk Läraretidning 1911 att Barnbiblioteket Saga ända sedan sitt grundande ”sökt motarbeta allt vad Nick Carter-litteratur heter både i ord och bild.”

En god indianbok skulle således inte låta ”de blodiga, vilda äventyren” spela huvudrollen. Låt oss nu se hur Saga levde upp till detta ideal i den indianbok som utgivarna satte främst, Den siste mohikanen. Enligt utgivarnas förord är berättelsen inte ”den tomma omklädnaden för spännande äventyr”. Coopers ”mål var främst att lämna en trogen skildring från de utdöende indianernas liv i Amerikas östra stater.”

Men man behöver inte läsa många sidor i Coopers roman för att upptäcka att detta inte stämmer – varken när det gäller Coopers original eller Sagas av Hugo Gyllander starkt bearbetade utgåva. Spänningen är från första stund stark och man märker snart att det är just ”de vilda, blodiga äventyren” som spelar huvudrollen – trots förordets försäkringar om motsatsen. Allra blodigast är skildringen av massakern vid Fort William Henry – som slutar med att ”vildarna” dricker de stupade motståndarnas blod. Även om Gyllander strök de värsta grymheterna är det ”de blodiga, vilda äventyren” som är huvudsaken även i hans bearbetning. Våldet manifesteras också i flera av David Ljungdals illustrationer.

Varför gav förlaget en så missvisande bild av Den siste mohikanen – både originalet och Gyllanders ”omarbetning”? Och hur kunde man ursäkta ”de blodiga, vilda äventyren”? Kanske ville de med förordet styra läsningen av boken och göra den mer aptitlig för de lärare som skulle distribuera den till sina elever. Att man hade så lätt att svälja de blodiga inslagen berodde säkert också på att boken var en berömd klassiker. Den konstnärliga halten ansågs kanske så hög att man kunde se genom fingrarna med det som stred mot Barnbiblioteket Sagas eget ideal.

Vidare läsning
Ulf Boëthius är professor emeritus vid Stockholms universitet och har bedrivit forskning om värderingarna i Barnbiblioteket Sagas indianboksutgivning inom ramen för Svenska Barnboksinstitutets forskningsprojekt om Svensk läraretidnings förlag. Inom kort publicerar han en artikel om detta i Barnboken – tidskrift för barnlitteratur .
Mer information om de forskningsprojekt om Svensk läraretidnings förlags verksamhet som pågår vid Svenska Barnboksinstitutet finns här