Om man jämför dagens betygssystem som går från A till F med det föregående som gick från MVG (mycket väl godkänd) till G (Godkänd) är den största skillnaden att det är fler betygssteg idag (sex istället tre) och att det idag finns ett betyg för underkänt (F). Något betyg för underkänt fanns inte i det betygssystem för grundskolan som användes fram till och med att skolan fick en ny läroplan 2011 (Lgr11), men på gymnasiet kunde man få betyget IG (icke godkänd). Detta innebar dock inte att alla barn i grundskolan blev godkända, utan de som inte nådde upp till kraven för att bli godkänd kunde få omdömet ”ännu inte godkänd”.

Trots dessa skillnader är de betygssystem som vi haft i Sverige sedan införandet av nya läroplaner 1994 (ex. Lpo 94 och Lpf 94) lika på det sättet att de bygger på vad man brukar kalla en absolut betygsskala. Det betyder att det finns fastställda kriterier för vad som krävs för att få ett särskilt betyg och sedan 1994 är de beskrivna i form av mål som eleven ska ha uppnått för att få ett visst betyg.

När man införde mål- och kunskapsrelaterade betyg i Sverige 1994 var det en mycket stor förändring av de svenska betygssystemen. Dessförinnan hade man nämligen haft ett så kallat relativt betygssystem som byggde på att betygen sattes genom att man jämförde eleverna med varandra. Det relativa betygssystem som fanns i grundskolan mellan 1962 (Lgr 62) och 1994 utgick från tanken att bland elever finns det både de som har mycket goda kunskaper och de som har mindre goda kunskaper och den största andelen befinner sig någonstans där mittemellan. Utifrån denna tanke konstruerade man ett betygssystem som gick från ett (1) till fem (5), där en etta utgjorde det lägsta och en femma det högsta betyget. Dessa betyg skulle sedan fördelas så att ungefär 38 procent av eleverna fick en trea, tvåor och fyror skulle båda utgöra 24 procent av de betyg som delades ut och ettor och femmor skulle i båda fallen delas ut till 7 procent av eleverna.

Målet med införandet av det relativa betygssystemet var i första hand att man ville ha ett bra verktyg för att göra urval inför gymnasiet och för övergången till högre utbildning. En nackdel med att elevernas betyg sattes i relation till varandra var dock att de inte med någon exakthet sa något om elevernas kunskaper. Vidare kunde det bli problem utifall elevunderlaget i en klass skilde sig från normalfallet. Teorin om att det inom en elevgrupp alltid finns en spridning mellan dem med starka respektive svaga kunskaper byggde på att man utgick från gruppen samtliga elever i en årskull. I praktiken förekom det dock att man tolkade systemet så att fördelningen av betygen inom en klass skulle följa normalfallet, vilket gjorde att läraren bara hade ett visst antal femmor att dela ut, även om det fanns många elever med goda kunskaper. I vissa ämnen fanns det dock möjlighet för en lärare att anpassa betygsättningen till riksgenomsnittet genom att använda sig av sina elevers resultat på centralprov eller standardprov (ett slags föregångare till dagens nationella prov).

Undersökningar som presenterades i utredningen Betygens effekter på undervisningen (Stockholm 1990), visar att det förekom en viss betygsglidning om man jämför slutbetygen från gymnasiet med resultaten från centralproven (skillnaderna i genomsnitt låg mellan -0.02 och +0.39 beroende på ämne och linje).

Vidare läsning

Den som vill veta mer om övergången från ett relativt till ett målrelaterat betygssystem kan läsa Magnus Hulténs artikel Hur Sverige fick målrelaterade betyg

Därutöver kan också nämnas Håkan Anderssons avhandling Relativa betyg: några empiriska studier och en teoretisk genomgång i ett historiskt perspektiv och betänkandet Betygen i skolan från 1973.