Skoldrama på 1600-talet

Vad lärde sig egentligen eleverna på 1600-talets gymnasier? Den frågan kan förstås besvaras på flera olika sätt. Enligt Nationalencyklopedin var stormaktstidens gymnasium ”ett tungt teologiskt förankrat och fast organiserat latinläroverk, som under två århundraden dominerade skolan”. Kristendom och klassiska språk stod alltså på schemat, men eleverna gjorde mer än så, bland annat spelade de teater.

Linköpings gymnasium på 1600-talet. Bild: Östergötlands Museum

Ett sådant skoldrama uppfördes inför publik i Linköping en dag i början av juli 1649. Pjäsen hette Mars Germanicus victus (Den tyska krigsguden Mars besegrad) och undertiteln var Thet är comaedia om thet välendade tydske kriget. Dramat handlade om Sveriges insats i 30-åriga kriget och den fred som följt på fördraget i Westfalen 1648. Författare till verket var Samuel Brask, gymnasiets lektor i latin, eller som det hette på den tiden, i poesi och vältalighet.

Samuel Brasks pjäs, här i tryckt form. Foto av Kungliga Bibliotekets exemplar.

Eftersom Brask ville ge så många elever som möjligt plats på scenen myllrar pjäsen av figurer och scener. Alla kvinnliga roller gestaltades av pojkar – som bekant skulle det ta lång tid innan flickor gavs plats på det statliga gymnasierna. En viss Nils Wallerius hade fått äran att spela mater cum infante, alltså en moder med ett spädbarn. Vi får föreställa oss – källorna tiger här – att han ordnade med sin klädsel och rekvisita innan han klev ut på scenen. Uppgiften måste ha krävt såväl kvinnliga klädesplagg som en docka att bära i famnen. Kanske behövde han också förställa rösten.

Wallerius måste vänta till andra aktens tredje scen innan det var hans tur att äntra estraden. När han gjorde det var det för att illustrera de plågor som folket i Tyskland hade lidit under 30-åriga kriget. Ur den svenska fiendens led klev ett par officerare och några soldater fram för att trakassera den moder med barn som Wallerius gjorde sitt bästa för att personifiera. Dialogen är våldsam och vittnar om att Brask inte drog sig för att ta ut svängarna.

Jag arme moder, Gud tröste mig
som spörjer tiender ynkelig [dåliga nyheter],
att fienden är i vårt land fallen,
vill mörda och fördärva oss alla.
Vart skall jag fly med mitt barn späda,
för den grymme fienden leda?

Officeren Petrus, som spelades av Wallerius skolkamrat Petrus Schomerus, tilltalade modern bryskt, lät förstå att han var beredd att slå ihjäl henne och ville veta var hon förvarade sina pengar. När hon svarade att hon inget annat ägde än barnet i famnen ilsknade han till och vände sig till Anders, en av soldaterna:

Slå, Anders, till henne en örfil god,
att hon tumlar huvudstupa till jord. /—/
Ryck barnet från henne slå det till jord. /—/
Gör som jag säger, slå du, men skarpt,
att blodet och hjärnan rinner på mark.

Efter ytterligare något replikskifte slutade scenen så att det stod klart för publiken att både mor och barn miste sina liv.

Det är ganska uppenbart vad Brask ville med denna scen och andra som liknar den. För publiken framstod det som rättmätigt att Gustav II Adolf hade givit sig in i kriget och att hans dotter, drottning Kristina, hade fullföljt det. Att Sverige hade gripit till vapen för att skydda den plågade civilbefolkningen var med andra ord en legitim handling. Svensk barmhärtighet ställdes mot utländskt barbari, protestantism ställdes mot katolicism.

För en sentida läsare ställs möjligen en del föreställningar om 1600-talets gymnasieundervisning på ända. Brasks dramer, och andra skolpjäser författade vid samma tid, är fyllda med mustigt språk, svordomar, scener på slagfält och bordeller, våldsamheter och plumpa skämt. Allt för att uppfylla renässanshumanismens krav på att göra utbildning levande och förberada eleverna för livets realiteter. Hur som helst står det med all tydlighet klart att gränserna för vad som har ansetts moraliskt försvarbart att låta gymnasister syssla med har skiftat över tid.