Fyra gånger är det korta svaret på hur många gånger som de svenska lärarfackliga organisationerna har varit ute i strejk sedan 1967. Däremot betyder det inte att alla lärarfackliga organisationer har strejkat vid samma tillfälle. Anledningen till det är att den svenska lärarkåren länge var organiserade i två olika centralorganisationer för fackförbund. Lärarnas Riksförbund var medlemmar i Sveriges akademikers centralorganisation (SACO) och i den sektion som hette SACO-S (statstjänstemannasektionen). Medan Sveriges Lärarförbund och Svenska Facklärarförbundet var medlemmar i Tjänstemännens centralorganisation (TCO) och i sektionen TCO-S. När Sveriges Lärarförbund och Svenska Facklärarförbundet gick ihop och bildade Lärarförbundet 1991 fortsatte de vara medlemmar i TCO.

Det var först 1966 som anställde inom offentlig sektor fick fullständiga förhandlingsrättigheter. Det innebar också att de kunde gå ut i strejk. Vilket de också gjorde redan 1966. Från ungefär samma tid var det ett stort fokus på låglönesatsningar och att försöka utjämna lönerna på arbetsmarknaden. De två centralorganisationerna som lärarkåren var anslutna till hade under perioden som här behandlas ibland motsatta uppfattningar när det gäller fackliga strategier, något som påverkade deras inställning till beslut och avtal. För lärarnas del innebar det att lärarförbunden ibland hamnade på olika sidor i debatten.

Den första konflikten efter 1967 där lärarförbunden deltog i skedde 1970/71. TCO-S ansåg att statstjänstemännens löner släpade efter och varslade om konflikt vilket innebar att cirka 5000 lärare och skolledare skulle tas ut i strejk. Inte minst var Sveriges Lärarförbund kritiska till att småskollärarnas löner var oacceptabelt låga. Samtidigt ansåg SACO-S att fokuset på låglönesatsningarna i 1971 års avtalsrörelse medförde att de lägst avlönade lärarna inom Lärarnas Riksförbund, vars löner dock var högre än småskollärarnas, inte fick upp sina löner. Detta innebar att SACO varslade om strejk bland sina medlemmar. Motparten Statens arbetsgivarverk kontrade då med lockout. Totalt var i stort sätt alla LR:s medlemmar antingen uttagna i strejk eller lockout under våren 1971. Det slutgiltiga avtalet blev heller inte som SACO hade önskad sig utan det var de andra centralorganisationernas medlemmar som fick störst löneökning i procent. Detta innebar att SACO inte skrev under avtalet och att deras medlemsförbund, däribland Lärarnas Riksförbund, var avtalslösa de kommande tre åren.

Inför 1980 års avtalsförhandling hade den sittande borgerliga regeringen i sin finansplan skrivit in tre saker som kom att påverka löneförhandlingarna: satsa på industrin, strama åt den offentliga sektorn och hålla igen på löneökningarna. Att samtidigt som inflationen ökade inte kunna höja lönerna skulle innebära en reallöneminskning. Lärarnas fackliga organisationer motsatte sig således det avtalsbud som kom och Sveriges Lärarförbund och Svenska Facklärarförbundet fick ut i en tre veckor lång strejk, innan ett slutgiltigt avtal kunde skrivas under.

1985 var det återigen konflikt på arbetsmarknaden och Sveriges Lärarförbund som var med i TCO-S gick ut i strejk. Målet var att de offentlighetsanställdas löner inte skulle släpa efter i relation till de som arbetade inom den privata sektorn. SAV svarade med att lockouta 60 000 lärare och skolledare i maj 1985. Inför det stundande valrörelsen kom man tillslut fram till ett avtal som gav TCO:s medlemmar ett procentmässigt högre löneavtal än övriga lärare vars centralorganisationer redan hade skrivit under det tidigare avtalet.

Vid 1989 års avtalsrörelse handlade (först) om slutlönerna, det vill säga i vilken lönegrad och därmed lön, som lärarna i slutet av sitt arbetsliv skulle komma upp i. Lärarnas Riksförbund krävde en 11% löneökning och en ettårig avtalsperiod. Den för året nye skolministern Göran Persson signalerade dock att det fanns planer att göra alla lärartjänster helkommunala. Det vill säga att lärarna istället för att vara anställda av kommunerna men ha statligt reglerade avtal skulle ha avtals- och löneförhandlingar med kommunerna. Ett skäl till förändringen var enligt Göran Persson att ”det var i kommunerna som pengarna finns”, medans statens kaka skulle minska allteftersom. Budet från arbetsgivarna 1989 innebar bland annat att alla lärare på grundskolan skulle ha samma slutlön, om än att slutlönen för adjunkter och lektorer på gymnasist skulle vara något högre, samt en reglering av undervisningsskyldigheten. Kommunaliseringen av tjänsterna var också ett krav. Denna sammanblandning mellan å ena sidan lön och undervisningsskyldighet och å andra sidan ett förändrat huvudmannaskap ledde till flera intensiva diskussioner både inom och mellan lärarfacken. De tre lärarförbunden valde sedan olika vägar när det gällde att svara på budet. Sveriges Lärarförbund och Svenska Facklärarförbundet genomförde en medlemsröstning om man skulle godta budet eller inte och kom fram till att det var en historisk chans att få upp sina löner, medan Lärarnas Riksförbund fick ut i strejk.

Vidare läsning

Carle, Torbjörn, Kinnander, Sven & Salin, Sven, Lärarnas riksförbund 1884-2000: ett stycke svensk skolhistoria ur fackligt perspektiv, Informationsförl., Stockholm, 2000.

Johansson, Karin & Fredriksson, Ulf (red.), Sveriges lärarförbund 1967-1990, Lärarförb./Lärarförl., Stockholm, 1993.

Klason, Lars-Erik, Ett förbund på frammarsch: Svenska facklärarförbundets historia 1975-1990, Lärarförbundets förlag, Stockholm, 2007.

Lärarnas historia