Vintersporten

Under det tidiga 1900-talet växte passionen för vintersport sig stark i den svenska folksjälen. Det skulle åkas skidor på både längden och utför, kroppar skulle röra på sig, frisk luft skulle inandas och kinder skulle få rosor på sig. Engagemanget för ungdomens fysiska hälsa var också stort vid tiden. Det ansågs vara av största vikt att skolungdomar fick komma ut i friska luften och röra på sig. I takt med att svenska skolan expanderade och fler och fler barn blev sittande mer tid i skolbänken formulerades också en växande oro för ungdomars kroppar. Fanns det kanske risk att de blev bortklemade, förlästa? Framtiden vilade på ungdomarnas axlar, och skulle dessa axlar vara redo för ett liv i folkhemmets tjänst behövde de förstås komma ut och röra på sig – även vintertid! Detta engagemang för att ungdomar skulle röra på sig och få förmånen att ägna sig åt vintersport var starkt vägande skäl till att en särskild ledighet infördes för vintersport. Från 1940-talet fanns en historia av ”kokslov”, ett sätt att spara in på uppvärmningen av skolorna under en vecka. Denna lovvecka blev ett tillfälle till vintersport, och över tid fick ”sportlovet” fäste. På 1960-talet fanns sportlov i hela Sverige.

Nu gavs möjligheter för fler skolbarn runt om i landet att ägna sig åt hälsosamma och stärkande vinteraktiviteter, dessutom under en period under året när infektionerna var täta. Argumenten för införande av sportlov var alltså till stor del hämtade från ett hälsoperspektiv och överlag fanns en stor konsensus kring hälsonyttan av att även skolan skulle organisera vinteridrott.

Dock kan man i historien också hitta exempel på motstånd mot sport organiserad av skolan. Ett sådant exempel finns i Svenska Dagbladet den 30e januari 1935. En anonym barnläkare oroar sig för skolbarnens hälsa, särskilt deras bristande sömn. I många andra sammanhang vid tiden hade det funnits dem som argumenterat för mer sport och rörelse i skolan, men denne barnläkare är istället skeptisk till att skolan ska organisera vintersport. Detta är något med tvivelaktigt värde, hädar hen och fortsätter:

”Över huvud taget behöver skolan ha mindre bekymmer för idrott och sport, ty den friska, ej uttröttade ungdomen sörjer för den saken själv. Är den däremot uttröttad är den mindre betjänad med ytterligare kroppsansträngningar och allehanda akrobatiska övningar. Den behöver då i första hand vila och sömn.”

Den skolungdom som idag känner sig tveksam till skolans vurm för vinteridrott och vill hämta stöd ur historiska källor kan alltså hänvisa till en barnläkare från 1930-talet. ”Ungdomen måste ha mera lugn och vila” var rubriken – och det är ju svårt att säga emot!

Det här är Saras sista blogginlägg för den här gången. Hon har under de gångna två veckorna bloggat om kyliga klassrum, långa vägar till skolan, snöbollskrig och vintriga eskapader.  Läs hennes första inlägg här