Vilken spänning med varje nytt häfte!

När författaren och kritikern Henry Peter Matthis mindes barndomens läsning i en essä i Stockholms-Tidningen 1942 beskriver han målande hur Barnbiblioteket Saga givit hans generation ”den första kännedomen om världslitteraturen och alla de gångna tidernas, hela mänsklighetens diktning”. Essän är en hyllning till litteraturen och Svensk läraretidnings förlag som genom bokserien gav honom och andra barnläsare i början av seklet tillgång till en ny värld.

Matthis minnen kopplades inte i första hand till Barnbiblioteket Sagas välbekanta böcker med röda pärmar utan till de häften som de ingående berättelserna ursprungligen hade publicerats i:
”Allra först var det ju annars inte ens en liten bok. Någon gång i början på 1900-talet måste det ha varit. Den gången kom allting i billiga häften, följetongshäften på ett ark eller två. Barnbiblioteket Saga kom också i häften, som dök upp i cigarraffärernas fönster eller ur kolportörernas väskor. Vilken spänning med varje nytt häfte.”

Det ursprungliga publiceringssammanhanget synliggör ett annat sätt att ta del av litteratur, där berättelsen likt en följetong växer fram bit för bit. För Matthis tycks väntan på nästa del snarast ha skapat en än större spänning och förhöjt texternas värde.

Barnbiblioteket Saga skapades 1899 i syfte att sprida billig litteratur av hög kvalitet till barn och ungdom från alla samhällsklasser. Ett medel för att möjliggöra detta var att först publicera berättelserna häftesvis i en tidskrift med namnet Saga. Läsning för barn och ungdom i hem och skola. På omslagen fanns Jenny Nyströms välkända illustration av den fornnordiska gudinnan Saga som senare har kommit att bli sinnebilden för bokserien. Utgivningen som tidskrift innebar i viss mån en standardisering av berättelserna, då de utformades för att rymmas i ett begränsat antal häften, men framför allt medförde den att de kunde distribueras till en lägre portokostnad. Medan Matthis som var uppvuxen i Göteborgstrakten kunde köpa sina häften som lösnummer i en cigarraffär eller bokhandel, nåddes många andra barn av tidskriften via posten och prenumerationer som såldes i skolan av folkskollärarna.

Tidskriften kom under de första åren ut varannan vecka under skolterminerna och kostade tio öre styck. Den som prenumererade på en hel årgång fick ett ännu billigare pris och häfte för häfte samlade prenumeranterna ihop delarna till två eller tre böcker per år. Varje häfte innehöll en huvudberättelse om fyrtio sidor, där de ingående delarna senare publicerades som bok, och åtta sidor övrigt material av varierande slag. Tankeövningar, fysiska experiment och beskrivningar av lekar varvades med sagor och berättelser. Korta faktatexter om världens länder, djur, natur, och om viktiga händelser och personer utgjorde ett annat framträdande inslag. Det allra första häftet innehöll träffande nog ett porträtt av tryckpressens fader Johan Gutenberg. Hans stora betydelse för boktryckarkonsten sammanfattades på ett tämligen konkret sätt för läsarna: ”Böckerna hafva blifvit allt billigare. En hel liten sådan här bok kan man nu köpa för endast 10 öre. Och det hafva vi Gutenberg att tacka för.” Utan Gutenberg – inget Barnbiblioteket Saga!

Att ge ut och distribuera berättelser uppdelade i korta häften var vanligt under 1800- och det tidiga 1900-talet. Publiceringsformen brukar förklaras just som ett resultat av billigare tryckteknik, men också av framväxten av en kommersiell bokmarknad. Genom utgivningen av berättelser som följetonger eller häftesserier strävade förlagen efter att bygga en relation till läsarna som sträckte sig bortom den enskilda boken och att knyta dem till sig. I förhållandet mellan läsare och förlag fanns samtidigt ett visst mått av ömsesidighet. Om läsarna slutade köpa häftena måste förlaget anpassa utgivningen för att locka dem tillbaka och strävan efter att skapa en mer långvarig relation kunde göra förlaget mer lyhörda för läsarnas önskemål.

Svensk läraretidnings förlag band läsarna till Barnbiblioteket Saga genom prenumerationsförfarandet, samtidigt som de skapade incitament för lösnummerköparna att fortsätta att köpa häftena genom det oavslutade i narrationen. Om läsarna ville få reda på hur det gick i berättelserna eller få de rätta svaren på tankeövningarnas knep och knåp var de tvungna att vänta på nästa häfte. Avbrotten i handlingen verkar visserligen inte vara planerade eller ett integrerat element i huvudberättelsen, exempelvis genom att ett häfte avslutas med en cliffhanger. I stället bryts texten vanligen mitt i ett kapitel och ofta mitt i en mening. Det är inte så sofistikerat, men fyller ändå sin funktion. På sista sidan infogades även små smakprov av vad som väntade läsaren härnäst: ”Nästa häfte av SAGA (n:r 4) innehåller fortsättningen på Robinson Kruses äfventyr på den obebodda ön, huru han gjorde bekantskap med lamadjuret, en jordbäfning m. m.” Så lockades läsaren till att fortsätta läsa – och köpa – förlagets produkter.

De ekonomiska aspekterna av häftespubliceringen var väsentliga ur både förlags- och läsarperspektiv, men de utgjorde inte den enda förklaringen till formatets popularitet. Som Matthis essä visar påverkade den häftesvisa publiceringen även hur läsaren upplevde och använde texten. Trots att det gick att beställa pärmar för att binda ihop delarna till böcker var det inte alltid det blev av, berättar han. Häftena fortsatte att läsas ett och ett i taget och varje del hade sin karaktär. Den skapades av bilderna och berättelserna likväl som av matfläckar, trasiga sidor och andra spår av läsningen, som gjorde häftena speciella och dyrbara.

Lika betydelsefullt var att de tunna häftena och väntan på nästa nummer inbjöd till skapandet av läsgemenskaper. Formatet gjorde dem enkla att bära med sig och dela med andra: ”Ett sådant häfte var så lätt att sticka i en ficka och ta med ut till kamraterna. Delad fröjd är ju dubbel – det erfor man nog när det kittlade i en för att låna ut ett häfte eller tala om en historia.” Barnen lånade häften av varandra, läste tillsammans och pratade om innehållet. Det är lätt att föreställa sig hur Matthis och hans vänner i väntan på nästa Saga-häfte funderade på hur det skulle gå för Robinson på den öde ön eller om Phileas Fogg skulle hinna jorden runt i tid. Kanske gav väntan till och med upphov till egna berättelser, som i dagens digitala fanfictiongemenskaper. Så kunde barnen göra texterna till sina egna, även på andra sätt än med matfläckar.

Vidare läsning
Den svenska barn- och ungdomslitteraturens historia 1–2, red. Boel Westin och Åsa Warnqvist (Natur & Kultur, 2024)
Mer information om forskningsprojektet och Saga-arkivet finns här:
Sagan om Saga – Svenska barnboksinstitutet